Våra AP-fonder
Vi lever i en globaliserad ekonomi med stora möjligheter. Nya marknader öppnas där det finns stora både materiella och ekologiska behov som måste mötas med en ökad produktion av miljöanpassade produkter. I Sverige har vi också lyckats hävda oss väl i denna globala ekonomi.
Men globaliseringen innebär också problem. I den globala ekonomin styr alltför ofta dom som Göran Persson kallade flinande finansvalpar. En flock som ständigt jagar efter största möjliga vinstutdelning.
Det gör att också livskraftiga företag allt oftare slås ut. Slås ut i en konkurrens där det alltför ofta är möjligt att konkurrera genom dålig respekt för fackliga rättigheter och rovdrift på miljön. Flytten av en fabrik för vinterdäck från Gislaved till Portugal var ett omdebatterat exempel. Men det kan lika ofta gälla Dalsland, Blekinge, Bergslagen eller utsatta områden i Norrlands inland. Områden som ofta har en svag arbetsmarknad, där en flytt slår extra hårt.
Sverige kan inte stoppa globaliseringen, men vi kan möta den genom att agera smart både i riksdagen och lokalt. Med en aktiv näringspolitik kan vi underlätta för företag att utvecklas i alla regioner. Men det behövs alltid kapital och statens resurser är begränsade.
Det fantastiska är då att just i dagens hyperkapitalism finns ett så stort kollektivt kapital. Jag besökte för något år sedan det gamla svenska skogs- och pappersföretaget Billerud i Norrbotten och frågade vem som var huvudägare. Svaret var, två amerikanska pensionsfonder. Ja så är det allt oftare, viktiga ägare av företag i den globala ekonomin, är pensionsfonder som byggts upp genom avstått löneutrymme.
Vi har stora sådana fonder också i Sverige, AP fonderna. I fonderna finns pengar som löntagarna avstått för att säkra sina pensioner. Kapitalister och fondförvaltare vill alltid ha snabb avkastning. Löntagare vill också ha avkastning på sina pensionspengar men dom vill också ha jobb både för sig själva och sina barn. För löntagarna vet att i längden kan Sverige bara klar vettiga pensioner om vi också har ett folk i arbete.
Därför förslår vänsterpartiet att riksdagen skall säga till regeringen att reglerna för AP fonderna bör förändras för att möjliggöra en mera aktiv näringspolitik. Vi förslår också att riksdagen skall uppmana regeringen att utreda möjligheterna att förbättra tillgången på regionalt riskkapital. Både i Canada och USA har man t.ex. skapat system där en del pensionsmedel från löntagarna sätts av till sådana regionala fonder. De flesta bedömare är ense om att dessa fonder lyckats bra både när det gäller jobb och avkastning. Då bör väl också riksdagen våga uppmana regeringen att undersöka och redovisa om detta kan vara en modell också för Sverige?
Men både socialdemokrater och den borgerliga alliansen säger nej, varför? I finansutskottets förslag till avslag säger man uttalat och unisont att fondernas medel inte ska användas i närings- regional- eller ekonomisk politiska syften. Fondernas medel ska tydligen enligt denna majoritet enbart förvaltas så att: ”avkastningen långsiktigt maximeras i förhållande till risken i placeringen.”
Ja bättre än ren kvartalskapitalism är ju den målsättningen, men menar majoriteten verkligen att det långsiktigt skulle vara till skada för Sverige, utsatta regioner och pensionärerna om en mindre del av AP medlen avsattes till regionala fonder, och varför vore det till skada om AP fonderna tog vissa näringspolitiska hänsyn i sina beslut?