Ett hopplöst sidospår
Det gäller att slå vakt om ett brett och öppet vänsterparti menar Jonas Sjöstedt, EU-parlamentariker för vänsterpartiet som menar att den kommunistdebatt som följt partiet fört in den nödvändiga diskussionen om strategier och visioner på ett hopplöst sidospår. Texten har också varit publicerad i LO-tidningen
Inom Vänsterpartiet finns helt olika beskrivningar och upplevelser av partiets utveckling de senaste åren. En betydande del i partiet, och sannolikt en ännu större del av väljarkåren, upplever att partiets utveckling har stagnerat och att den till och med går bakåt i dogmatism, ofinansierade reformförslag, brist på politisk bredd och kommunistdebatt. En annan del av partiet upplever att partiets politik nu är densamma som tidigare, det saknas därmed grund för kritiken, krisen förklaras då istället med illvilliga avhoppare som vägrar godta majoritetsbeslut och ett borgerligt mediadrev.
Det finns en allt tydligare borgerlig norm i stora svenska media. Den som förordar en större gemensam sektor, ökat inflytande för löntagarna och en begränsning av kapitalets makt utsätts för en kanonad av kritik och misstänkliggörande. Kritiken mot Vänsterpartiet har starka inslag av klassisk antisocialism, och det bör bekymra alla som är för ett mer progressivt samhälle och en öppen debatt.
Men detta räcker inte för att förklara Vänsterpartiets problem, de är i grunden politiska. Företrädare för partiet påpekar gärna att partiets dagspolitik och program inte har förändrats. Men just detta är en av förklaringarna till problemen, partiets politik utvecklas mycket lite. Partiet kan jämföras med en cykel som har tappat farten, då tappar den också balansen. Krafter som inte var pådrivande i partiets förnyelse har nu makten över partiet, men när de väl fick makten så visade det sig att de inte visste vad de skulle använda den till. Istället formuleras ofta politiken allt för ofta bara som en kritik av andra partier, det rådande systemet eller dem inom det egna partiet som man ogillar.
Vänsterpartiet har en rad frågor att ta itu med. Partiets vision av hur Sverige ska förändras de närmaste åren är allt för otydlig. Glappet mellan praktisk verkstad i riksdagen och partiprogrammets långsiktiga mål är betydande. I det glappet borde en omfattande debatt om politiska krav, visioner och strategier föras. Men istället nöjer sig partiets olika delar med att luta sig åt var sitt håll. Den interna debatten har tunnats ut betänkligt.
Men frågorna ligger där, hur ska kapitalets makt begränsas, vad innebär det ökande internationella beroendet, hur ska en långsiktig ekonomisk politik se ut? Hur ser vår socialistiska vision ut? Det ger partiet ett antal utmaningar. Vänsterpartiet måste våga välja och prioritera. Det går inte att lova reformer som inte kan finansieras. Den nya valplattformen måste genomsyras av radikal realism. Det är enkelt att lova allt, för då lovar man inget. Genom att lova för mycket gör sig partiet enkelt att avfärda. Just för att vi verkligen vill genomföra angelägna sociala reformer så måste vi också visa hur det ska finansieras.
Strategier för att begränsa kapitalets makt måste bli tydligare. Inte minst handlar det om offentlig kapitalbildning och hur pensionssparandet används, direkt inflytande för löntagare och brukare. Det kräver en öppen och fördomsfri debatt om hur offentligs sektor ska utvecklas och det statliga ägandet användas. Då krävs att man vågar tänka nytt. Gamla krav och strategier måste omprövas kritiskt. Ett exempel är debatten om 6-timmarsdagen som riksdagsledamoten Anders Wiklund har startat. Är kravet bästa vägen att verkligen uppnå en arbetstidsförkortning som vi eftersträvar? Kanske är det bättre att ta flera små steg, för att Äntligen komma någonstans med frågan.
Vänsterpartiet måste våga söka makt. Målet för partiet måste vara att komma i regeringsställning och skapa en ”norsk” regering i Sverige. Den nuvarande formen för samarbete med socialdemokraterna har spelat ut sin roll, det bör klargöras att det i framtiden handlar om direkt regeringsmedverkan eller opposition där ett eventuellt samarbete avgörs från fråga till fråga. Vänsterpartiet är Sveriges enda socialistiska parti av betydelse. Det ger oss ett speciellt ansvar och en speciell roll i svensk politik. En modern socialistisk vision måste ha frigjort sig från arvet från den kommunistiska rörelsen. Kommunistdebatten har i själva verket gjort att en meningsfull diskussion om strategi och vision av socialism i Sverige har hamnat på ett hopplöst sidospår.
Under de senaste 15 åren har Vänsterpartiet utvecklats positivt. Det gäller att slå vakt om ett brett öppet vänsterparti där olika sorters socialister är välkomna. Ett parti där feminism och ekologi är grundstommar i politiken. Då måste man också aktivt sträva efter att ha ett brett parti där olika strömningar får plats. Om den tendens till avsmalning av partiet som finns får fortsätta så riskerar partiet att tappa sin dynamik.