Flera av de mer färgstarka militära ledare som i hemlighet konspirerade mot Chiles valda regering föraktade honom för vad de tog för hans lojalitet med den vacklande socialistregeringen.
Men omständigheterna knuffade Pinochet in på historiens stora scen.
Drygt ett dygn före kuppmorgonen den 11 september dök några av kuppmännen upp hemma hos Pinochets, mitt under hans dotters födelsedagskalas, och ställde honom inför ett ultimatum:
"Är du med oss eller mot oss?"
Pinochet insåg att "fel" svar skulle kosta honom livet, och motvilligt anslöt han sig till projektet.
Men redan kuppmorgonen, under radiotelefonkonsultationerna mellan sammansvärjningens ledare – angav Pinochet tonen, och var den som hårdast drev den kompromisslösa linjen under stormningen av presidentpalatset.
Det enda sättet för president Salvador Allende att överleva, insisterade Pinochet, var att gå i exil med sin familj.
Det är inte klart om Pinochet studerat Macchiavelli, men hans agerande efter kuppen skulle ha vunnit den florentinske maktfilosofens gillande.
I fråga om skoningslöshet, cynism och intrigspel lämnade Pinochet sina bildade och aristokratiska rivaler långt på efterkälken, och efter bara ett år vid makten var han i praktiken envåldshärskare.
Pinochet har av många fått nästan hela äran för Chiles exempellösa ekonomiska uppsving.
Hans marknadsekonomiska reformer, baserade på nobelpristagaren Milton Friedmans teorier, slog ut många chilenska industrier, men var startskottet för Chiles exportdrivna tillväxtkurva, som fortsätter peka uppåt än i dag.
Naturligtvis var det tacksamt för Pinochet att kunna genomföra strukturomvandlingen utan kritisk press, utan oppositionspartier, utan fackföreningar och utan strejker.
Men det fanns en viktigare och mindre synlig orsak till Chiles framgångar: landets demokratiska tradition, som var så stark att inte ens Pinochet kunde bryta den.
Den borgade för ett minimum av integritet hos ämbetsmän, domare och poliser, i skarp kontrast mot förhållandena i grannländerna, och lockade utländska och inhemska investerare.
Det är ju ett faktum att ekonomins segertåg fortsatte också under demokratiskt styre, och i synnerhet under den socialistiska regeringen 2000-2006.
Pinochet liknade i mycket Spaniens diktator Francisco Franco, med vilken han kom väl överens.
Bägge var alldeles hjärtlösa. Inte ens i segerns ögonblick, då deras fiende krossats, visade de minsta storsinthet, utan mördade meningsmotståndare av ren princip.
Fram till häromåret utspelades all chilensk inrikespolitik i Pinochets skugga.
Men under sina sista år vid makten lyckades president Ricardo Lagos slå en kil mellan Pinochet, försvaret och de bägge politiska partier som har honom att tacka för sin existens.
Pinochets sista år var blev serie förödmjukelser som for hårt fram med hans avsevärda popularitet.
Särskilt bittert måste det ha varit för honom att se sin grundmurade image av kärv och försakande landsfader slås i spillror.
Pinochet var grym och hård, men hans händer var rena, hette det ofta till hans försvar.
Men verkligheten, visade det sig, var mycket annorlunda: Under hela sin styrestid hade Pinochet slagit mynt av sitt ämbete och stoppat undan stora pengar i utländska bankkonton.
