Arbetslivsinstitutet (Ali) ska omgående läggas ned – redan den 1 juli 2007 kommer all verksamhet att upphöra. Förvisso en liten detalj i högeralliansens första budget, men likväl en symbol för det systemskifte som nu rullar på.

 Arbetslivsinstitutet arbetar med forskning om arbetslivets villkor, bland annat om arbetsskador, stress, anställningsförhållanden och ohälsa i arbetslivet. Dessutom används dessa nya kunskaper om hur arbetslivet sliter ut människor av dem som arbetar med arbetsmiljöfrågor. Genom utbildningsinsatser knöts forskning och arbetsliv samman.

Arbetslivsinstitutets forskningsresultat gav en helt annan bild av samhället än den som borgerliga tyckare och opinionsbildare sprider i sina alster. Det väckte ont blod. Följaktligen jublar nu ledarskribenter på borgerliga ledarsidor för att dessa kunniga och alternativa röster tystnar. Peter Wolodarski skrev (DN 18/10 -06) att nedläggningen av Ali var ett av de mest »oväntade och välkomna beskeden« i budgeten. Han gladdes över att det skulle ändra »värderingsklimatet«. »På kort sikt betyder det inte så mycket, men efter några år påverkas debatten, forskningen och det offentliga samtalet.«

I ett samhälle med bedövande borgerlig medial övervikt ska således kritiska röster långsamt strypas. Med tanke på att moderaterna och folkpartiet helt vill avveckla presstödet, samt att man redan nu planerar för förändringar av public service – är det oroväckande. Vad är yttrandefriheten värd om endast marknadens röster får tala?
På så vis följer systemskiftet den logik som i övrigt präglar högeralliansens taktik: att tala väl om den svenska modellen i retoriken, men i praktisk politik långsamt krossa den. Sällan har skillnaden mellan vältalig retorik och verklig politik varit större än när man läser högeralliansens första budget.

Maktbalansen på arbetsmarknaden kommer kraftigt att förskjutas till kapitalets fördel. Försämringarna av a-kassan, neddragningar på arbetsmiljöverket och neddragningarna på arbetsmarknadspolitiken där cirka 60 000 ska kastas ut i öppen arbetslöshet har ett tydligt syfte: att pressa ned löner och skapa utrymme för en låglönemarknad i den privata tjänstesektorn. Detta förstärks av alla skattesubventioner till hushållsnära tjänster. De som kan stå emot detta är löntagarnas organisationer. Följaktligen fördyras medlemskap i a-kassan och facket, vilket syftar till att försvaga den samhällskraft som kan stå emot.

Försämringarna av socialförsäkringarna syftar till att stimulera fram fler privata lösningar, där de som löper störst risk också ska få betala mer. De som jobbar inom arbetaryrken och löper störst risk för att bli utsliten, långtidssjukskriven eller arbetslös får betala mest. På sikt kommer detta att slå sönder det solidariska kitt som är en av grunderna för den svenska modellen.

En omfattande privatiseringsvåg väntar genom slopandet av stopplagarna. Sjukhus ska säljas till marknaden och det ska bli tillåtet att gå före i kön om man har privata sjukförsäkringar. Statliga företag ska privatiseras för 50 miljarder per år. Slopade stöd till bostadsbyggande, samt planerade utförsäljningar av allmännyttan kommer att förändra den sociala bostadspolitiken i grunden.

En del personer som jag träffar säger att de inte förstod att detta skulle hända. Men allt det här gick ju alliansen till val på. Förvisso under en smart retorik, men ingen väljare kan säga att de inget visste. Andra hävdar fortfarande att inget av detta kommer att ske – att det är konspiratoriskt och felaktigt. Till dem vill jag åter citera DN:s marknadsliberale skribent Peter Wolodarski: »Fredrik Reinfeldt vann makten genom att stjäla retoriken och argument från sina politiska motståndare. Nu vrider han samhället i tydlig borgerlig riktning. Det går långsamt men det går framåt.«

Stefan Carlén är ordförande i Föreningen Ordfront

Inlagd av Rolf Henriksson

Uppdaterades: 16 dec 2006