Borgares problem med demokratin

Borgare har alltid haft svårt att förstå demokrati. Historiskt har det handlat om att man tyckt att bara ”lämpliga och kompetenta” medborgare bör delta i beslut. Allmän rösträtt för män och kvinnor infördes först efter årtionden av kamp från de ”olämpliga”. På senare år har det snarare handlat om att minska demokratins makt.

Enligt den borgerliga ideologin ska demokratin inte lägga sig i alltför mycket, det mesta som har med makt och pengar att göra klarar ”marknaden” av bättre. Det är därför vi idag har en expertstyrd riksbank, en avreglerad finansmarknad och det är därför borgerliga ideologer gång på gång försöker föreslå nya ”expertgrupper” som ska granska politiken och föreslå lämpliga åtgärder.
Det här brukar ofta vara riktigt parodiskt.
Som när borgerliga ledarsidor på allvar tycker att en borgerlig nationalekonom som Lars Calmfors är lämplig att ”neutralt” föreslå vad som bör göras eller inte vad gäller arbetslöshet och trygghet.
Mer allvarligt är det när man lyckas få igenom tvångströjor i politiken som gör att ”utgiftstak” och ”överskottsmål” hindrar riksdag att genomföra en politik som minskar klyftor.
Saken blir ju inte roligare av att sådana borgerliga tvångströjor införts av s., dvs Persson/Nuder.

Men nu har vi en ny borgerlig regering och plötsligt har tonen ändrats. I nyliberala DN kan man läsa att bara riksdagen ska ha makt att besluta, riksdagen är suverän, den som ifrågasätter riksdagens rätt att sänka a-kassan och förstöra försäkringen är ”odemokratisk”.
Sven Otto Littorin går leende alla protester till mötes med orden ”ha, ha, vi vann ju valet”.
Plötsligt är demokrati något som hotas för att människor blivit förbannade.

Det är kanske dags
att förklara något grundläggande. Demokrati är INTE val vart fjärde år, demokrati är en styrelseform där olika krafter slåss om utvecklingen VARJE DAG. Demokrati är olika makter som står mot varandra i öppen kamp. Å ena sidan finns den ekonomiska makten som utpressar politiken varje dag, å andra sidan finns miljoner löntagares krav på att få skydd och stöd mot denna ekonomiska makt.
Mellan dem finns miljoner människor som antingen inte får eller kan arbeta, lägg till gamla och barn och plötsligt ser vi en kittel av olika behov som ständigt möts och ställer krav på en stat. Att reagera handlar om att ta ansvar för effekterna av sina beslut, fundera över om skrivbordstankarna verkligen fungerar i verkligheten. Och demokratins möjlighet att korrigera en regering är genom att visa effekterna av ett idiotiskt beslut.
Det gjorde de svenska storföretagen när de spekulerade sönder den korkade fasta valutan 1992 (vilket var Carl Bildts stora prestigeprojekt).
Det gjorde miljörörelsen när den till slut efter år av kamp tvingade fram en folkomröstning om kärnkraft.
Det gör fackföreningsrörelsen idag när man visar på de ekonomiska och politiska effekterna av att förstöra a-kassan och försämra för löntagarna.

Borgare har svårt att förstå demokratin. De stöder odemokratiska maktförhållanden och låtsas som att de inte är något problem. Kapitalägares behov är viktigare än löntagarnas. Yttrandefriheten är mindre viktig än ägandets frihet (annars skulle borgare reagera på att 90 procent av all media är borgerligt ägd och styrd). Mäns behov är viktigare än kvinnors (därför får politiken inte ingripa med kvotering och en utjämningspolitik).
Ideologiskt är borgare nakna när man diskuterar demokrati.

Det är sant att drygt 40 procent av svenska folket valde alliansen (inräknat alla som inte röstar) det ger en majoritet i riksdagen, men det kan ju samtidigt betyda att 80 procent av folket är emot en sakfråga som regeringen vill driva. Om man då är döv inför protesterna har man missat demokratins poäng.
En riksdagsmajoritet kan fatta beslut om att sänka löntagarnas levnadsstandard. Höjda avgifter och sänkta ersättningar drabbar de med lägsta löner högst. Formellt har inget fel begåtts.
Men det absurda är att om då löntagarna samlar sig och säger ”nej, vi tänker inte arbeta under de här villkoren” dvs om man går ut i en strejk – då kallas det ett hot mot demokratin.
En politisk strejk handlar om att man tycker priset man får för jobbet, blivit för dåligt. Löntagare säljer ju sitt arbete och har all rätt i världen att bestämma till vilket pris man vill sälja sig.
Om man INTE får göra det så har vi hamnat i en diktatur, att ifrågasätta politiska strejker och opinionsskapande mot en politik, är att ifrågasätta själva demokratin.
Nej, det förstår inte borgare.

Men det begriper de fackliga ledare, ja även de som idag är EMOT en politisk strejk. De tror att den inte skulle lyckas, det är en ny kampmetod för landet, den kräver förberedelse och diskussioner och kanske lokala omröstningar för att fungera.
En politisk strejk är förvisso ingen mediehype, det kommer att möta motstånd och protester från 90 procent av medievärlden, och det är därför en kamp man inte får förlora.
Men jag tror de gör fel bedömning. Lokala fackklubbar runt om i landet säger också något annat. En kort politisk strejk skulle samla löntagarna, visa motståndarens riktiga ansikte.
Men det viktiga är att man är ense om att demokrati handlar om rätten att göra motstånd, även via strejk.

Därför demonstrerar fackföreningarna den 14 december. Deltagarna försöker visa regeringen att de leker med allvarliga saker när de förstör för löntagare.
Och om Littorin bara fortsätter skratta?
Då fortsätter den demokratiska kampen. Tro inte att det blir tyst i fyra år. Nästa steg är strejk. Nån gång fastnar skrattet i halsen på den glade borgaren.

Johan Ehrenberg

Inlagd av Rolf Henriksson

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv