År: 2005

Efter många års kamp har vänsterpartiet fått igenom kravet att den som utsatts för människohandel för sexuella ändamål och som vittnar i en rättegång kan få permanent uppehållstillstånd om personen behöver skydd.
-Detta är en viktig seger för de utsatta kvinnorna, säger Ulla Hoffmann, riksdagsledamot (v).

Beslutet i socialförsäkringsutskottet innebär att en särskild bestämmelse nu införs i utlänningslagen. Idag kan de utsatta få tillfälligt uppehållstillstånd.

Ett efter ett har de övrig partierna anslutit sig till vänsterpartiets linje. När moderaterna ställde sig bakom vänsterpartiets förslag, böjde sig till slut även socialdemokraterna.

– Myndigheterna kan nu inte på samma sätt som tidigare kasta ut de offer för människohandel som vittnar i rättegångar efter det att de fått ut den information man vill ha, säger Ulla Hoffmann, ledamot i socialförsäkringsutskottet.

Denna höst har det hänt saker i tre Europeiska huvudstäder, som vi bör fundera kring också i den svenska politiken.

Från Paris förstäder har vi i veckor nåtts av bilder på brinnande bilar. Det är bilder från en oförsvarlig vandalism, men tyvärr inte oväntad. Vi har sett bilderna förr, både från USA och Storbritannien. Det vi ser är resultatet av ett samhälle med djupa och växande klyftor. Ett samhälle där många har mycket och många inte ens hoppet om en bättre framtid.

Samma klyftor finns i Sverige, inte så djupa men dom hotar att växa. Det är dags att göra mer för att minska klyftorna. Jag tror inte på Reinfeldts recept, sänkt skatt och försämringar i a-kassa och sjukförsäkring. Men en politik både för jobb och välfärd är en väg till minskade klyftor.

Mindre klyftor ger också en vinst för alla. Idag är skillnaden i arbetskraftsdeltagande 20 % mellan svenskfödda och utlandsfödda. Om vi lyckas med det begränsade målet att halvera skillnaden på 10 år, skulle den offentliga ekonomin stärkas med 53 miljarder kronor. En verklig integration är bra i sig, att den sedan är så lönsam gör saken ännu bättre.

Från Berlin hör vi nyheten om en regering mellan socialdemokrater och kristdemokrater, tysklands moderater. En regering som skall bekämpa arbetslöshet och underskott. Medlen i Berlin verkar hämtade från Sverige 1994 när vänsterpartiet och socialdemokraterna kom överens om skattehöjningar och besparingar.

Men i tyskland genomförs skattehöjningar, högre moms och på högre inkomster av en kristdemokratisk kansler som gick till val på sänkt skatt, ja rentav plattskatt. Paradoxerna hopar sig? Hur kan man gå till val på en politik och sedan göra tvärtom? Varför går socialdemokraterna i koalition med kristdemokraterna när det finns en röd- grön majoritet bland väljarna? Svaret är kanske, borgerliga politiker som inte vågar säga som det är innan val och röda politiker i två partier som inte förmår sig att sätta sig ner för att samarbeta med varandra.

I Oslo väljer man ett annat spår. De norska väljarna röstade fram en röd- grön majoritet. Så trots att tre partier, socialistiske venstre, socialdemokraterna, och centerpartiet gick till val på skilda program, kom dom efter valet överens om en plattform och bildade en röd- grön regering. Det var möjligt, trots att dom hade stora principiella skillnader mellan sig, t.ex. när det gäller synen på EU och Nato, men det var möjligt eftersom de norska politikerna tog väljarna besked på allvar.

Tre slutsatser.

1. Sätt förorterna i centrum för en politik för arbete och välfärd, en politik där vi ser varje människa som en tillgång och där vi ställer arbetarrörelsens klassiska krav, gör din plikt, kräv din rätt.

2. Det är viktigt att handla i tid, att hålla nere både arbetslöshet och underskott. För en olycka kommer sällan ensam, och den som handlar för sent måste handla under tvång. Det är bra med kompromisser men det är inte bra för demokratin att förhandla bort valresultaten.

3. Följ det Norska spåret, riksdagsmajoriteten bör finnas med fullt ut när en regering tar sina beslut. Att samarbeta på annat sätt kan gå en tid men i längden skadas demokratin och parlamentarismen.

Lars Bäckström

Tal i kammaren den 4 juli kring betänkande från Guido Sacconi (A6-0315/2005) om ”Europeisk kemikaliemyndighet, långlivade organiska föroreningar (REACH)”
 

– Herr talman! Jag talar för den överväldigande majoriteten i min partigrupp. Vänstern i EU vill ha ett starkt REACH. Vi vill ha ett REACH som innebär att vi får kunskap om kemikaliernas effekter – även om de kemikalier som görs i lägre volymer. Vi vill ha en kemikaliepolitik som innebär att det är obligatoriskt att fasa ut och förbjuda de allra farligaste kemikalierna. Vi vill att ett tydligt ansvar skall ligga hos företagen för deras produkter. Detta är till fördel för både folkhälsan och löntagarnas säkerhet. Varje seriös analys visar att vinsterna med en fungerande kemikaliepolitik vida överstiger de ofta kraftigt överdrivna kostnaderna för samma politik. REACH borde vara en självklarhet; företagen skall veta vad de gör och ta ansvar för vad de gör.

I miljöutskottet kom vi fram till en i huvudsak bra kompromiss. Jag beklagar djupt att socialister och liberaler har sprungit ifrån den kompromissen och valt att i stället göra upp med högern. Nassauer/Sacconi-kompromissen innebär en dramatisk försvagning av det som vi ville åstadkomma för ett fungerande REACH. Det innebär att vi inte kommer att få reda på effekten av kemikalierna. Kanske undantas hela 90 procent av lågvolymkemikalierna, och även kemikalier inom det högre volymintervallet undantas från verkliga tester. Detta innebär att vi inte kommer att kunna få den kunskap som krävs för en fungerande kemikaliepolitik.

Vi anser att detta är helt oacceptabelt. Vår partigrupp kan aldrig acceptera en sådan försvagning av kemikaliepolitiken. Vi har därför valt att lägga fram det alternativa förslaget tillsammans med gruppen De gröna.

Många ledamöter i detta parlament har i praktiken agerat som lobbyisternas förlängda armar för kemikalieindustrin. Jag tycker att det ibland har varit beklämmande att se.

Till Lena Ek skulle jag vilja säga följande: Du talar om miljö, men du har vid varje möjligt tillfälle konsekvent arbetat för att försvaga detta lagförslag och göra det sämre. Detta är det viktigaste förslaget i miljöfrågor som vi har behandlat på många år i EU-systemet. Det du företräder är ingen miljöpolitik.

Till Europeiska kommissionen skulle jag vilja säga följande: Ni har tappat trovärdigheten i miljöfrågorna. Ni löper ifrån ert eget förslag. Ni står inte ens upp och försvarar det som ni själva föreslog så sent som för några år sedan. Det anser jag vara svagt. Ni har ingen trovärdighet längre i miljöpolitiken.

Och till sist – Sacconis äpple. Om du har fått det här äpplet av Nassauer, då skulle jag se upp. Det är sannolikt fullproppat av farliga kemikalier och bekämpningsmedel och antagligen ruttet inuti.

Moderaterna lyssnar bara på kemikalieindustrins klagosånger
Jonas Sjöstedt, medlem i GUE/NGL
2005-11-15

Christofer Fjellner (m) bevisar med all önskvärd tydlighet att moderaterna inte bryr sig det minsta om miljö och hälsa, utan bara lyssnar på kemikalieindustrins klagosånger.

Han säger i Europaportalen (051115) att moderaterna ”vill prioritera kemikalier där det finns störst miljörisk”. Ja, just det Christofer Fjellner, det vill nog både du och jag och de flesta. Men problemet är ju att ingen vet vilka av de 30000 kemikalierna på marknaden som är farliga!

Den kunskapsbristen är den nya kemikalielagstiftningen Reach tänkt att avhjälpa. Men moderater och andra kemiindustrivänner i konservativa gruppen, socialistgruppen och liberala gruppen gör nu sitt bästa för att omintetgöra den ambitionen, genom att minska kraven på 17500 lågvolymkemikalier till obefintlighetens gräns.

De vill därmed se till att vi inte får någon ökad kunskap om dessa kemikalier. Utan den kunskapen kan vi inte ersätta dem med mindre farliga alternativ.

Jonas Sjöstedt (v), EU-parlamentariker och Reach-ansvarig i vänstergruppen GUE/NGL.