Skip to main content

Månad: november 2005

Faktablad från Vänsterpartiet

För att finansiera ett välfärdssamhälle krävs skatter. Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att ta ut skatt både på arbete, konsumtion och kapital. Till kapitalskatterna hör skatt på aktievinster och bankräntor. Att äga en fastighet är också ett slags sparande och nästan alla länder tar därför ut en skatt på fastigheter. Men fastighetsskatten får inte ge orimliga konsekvenser.

Nuvarande regler


Från och med 2001 betalar en fastighetsägare 1,0 % i fastighetsskatt på det taxeringsvärde som skattemyndigheten sätter på basis av försäljningspriser i det värdeområde där huset ligger. Skattesatsen 1,0 % är lika för alla oberoende av inkomst. För den som bor i hyreshus är fastighets- skatten inbakad i hyran och ägaren av hyreshuset betalar in fastighetsskatten som uppgår till 0,5 % för flerfamiljshus.


För hushåll med låga inkomster har det införts en begränsningsregel som innebär att fastighets- skatten begränsas till 4 % av hushållsinkomsten.


På den del av taxeringsvärdet som överstiger


3 000 000 kronor tas full fastighetsskatt ut.


Den grupp av människor som valt att bo i hyreslägenhet och i stället satsa på ett fritidshus omfattas inte av begränsningsregeln. Vänster- partiet menar att även dessa bör omfattas. Är man ägare till såväl småhus som fritidshus bör varje enhet behandlas för sig. Det innebär att om man har två fastigheter så skulle den maximala sammanlagda fastighetsskatten uppgå till 8 % av hushållsinkomsten.


Förutom fastighetsskatt så betalar privatpersoner förmögenhetsskatt med 1,5 procent på det belopp som överstiger ett fribelopp. För en ensamstående uppgår fribeloppet till 1 500 000 kronor och för gifta till 3 000 000 kronor.


Från och med inkomståret 2003 gäller också en begränsningsregel för förmögenhetsskatten som tillfälligt lindrar beskattningen för de med lägst inkomster.


Vänsterpartiet anser att gränsbeloppet för begränsningsregeln, idag 3 000 000 kronor, bör höjas, åtminstone till 5 000 000 kronor.


 


Kan tvingas sälja


Ett problem med dagens system är att om hus i t.ex. attraktiva områden säljs för höga priser till kapitalstarka människor så höjs alla taxeringsvärden i samma område. Det kan göra att permanentboende med låga inkomster får svårt att bo kvar genom att de drabbas av en hög fastighetsskatt men även en förmögenhetsskatt på sitt boende. Vänsterpartiet anser att låginkomst- tagare inte ska tvingas lämna sina hem bara för att de bor i ett område där hus köps upp av välbeställda personer. Inte heller ska man behöva låna för att kunna betala sin fastighetsskatt.


Kombinationen av förmögenhets- och fastighets- beskattningen ger i vissa områden en orimlig skattebörda för låginkomsttagare som har ett avbetalt hus med högt taxeringsvärde. De höjda fribeloppen i förmögenhetsbeskattningen räcker inte. Begränsningsregeln vid förmögenhets- beskattningen löser de mest akuta behoven, men det behövs mer generella lösningar för att lösa de orimligheter som fortfarande kan uppstå. Vänsterpartiet anser att man bör begränsa förmögenhetsvärdet för permanenthus till 50 procent av taxeringsvärdet. På så vis skulle ”normala” hus även i attraktiva områden hamna under gränsen för förmögenhetsskatt. De senaste årens höjningar av fribeloppet gör dock att man bör överväga en takregel i samband med en sådan förändring


Alternativ till dagens


fastighetsbeskattning


Ett alternativ till dagens fastighetsskatteuttag skulle kunna vara att ta ut fastighetsskatt som en förmån under inkomst av tjänst. Som grund för denna förmånsbeskattning finns det då två basvärden, ett på marken och ett på byggnaden. Byggnadens värde skulle vara geografiskt neutralt, d v s samma typ av hus får samma värde oavsett var det är beläget. När det gäller markvärdet så sätts ett tak på hur mycket detta skulle få uppgå till. På så sätt skulle man begränsa lägesfaktorns inverkan och därmed undvika orimliga nivåer på fastighetsskatten.


De två basvärdena skulle sedan slås ihop och förmånsbeskattas med en viss procent av värdet och beskattas under inkomst av tjänst och läggas på toppen av inkomsten. På så sätt skulle man skapa ett fördelningspolitiskt instrument i fastighetsskatten, eftersom de med högre inkomst skulle få en högre fastighetsskatt, vid lika fastighetssituation. Procentsatsen som i ett sådant system skulle ligga till grund för förmåns- beskattningen bestäms förslagsvis utifrån dagens statsinkomstnivå på drygt 20 miljarder kronor.


Hyreshus


När det gäller fastighetsskatten för hyreshus så anser vi att en utfasning måste ske på sikt för alla årgångar. Fastighetsskatten på hyreshus har sin bakgrund i önskemålet att omfördela skatteuttaget mellan yngre och äldre fastigheter och ska ses i relation till de räntebidrag som hittills utgått till nyproducerade fastigheter. Idag fördelas inte fastighetsskatten rättvist mellan upplåtelse- formerna.


Bostadsrätter


Den som äger en bostadsrättslägenhet betalar inte fastighetsskatt direkt. Det är bostadsrättsföreningen som betalar fastighetsskatten. Bostadsrätter har ofta mycket höga marknadsvärden och överlåts till höga priser, men ur skattesynpunkt har de lågt förmögenhetsvärde. En idé är att lägga fastighetsskatten direkt på bostadsrätterna. För att undvika dubbelbeskattning bör man då överväga att ta bort skatten för bostadsrättsföreningen.


 

Hjälp Imer att få spela fotboll i Uddevalla

Hjälp Imer att få spela fotboll i Uddevalla

Vi har med växande oro följt utvecklingen av den från Uddevalla utvisade familjen Rasidova-Aasani. Trots alla år i Sverige och trots systern Sabinas svåra sjukdom så avvisades familjen från ett land de trodde skulle hjälpa dem, till Makedonien, ett land där de som romer inte är önskvärda.
I familjen finns tolvåriga Imer. Imer spelade fotboll i Oddevolds P-93:or och var lagets store målgörare. En bra kamrat som lyssnade, såg sina medmänniskor och han var en stor charmör.
Det var alltid många tjejer runt laget när Imer var med, till alla killars stora förtjusning. Men Imer var också en kämpe och en riktig överlevare. Trots familjens svåra bakgrund och den oro som han bar med sig om hur det skulle gå för dem kämpade han och han spelade fotboll.

Fotbollen och den gemenskap som han fann där blev lite av hans livlina. Den livlinan finns inte längre.
Vi har under en lång tid haft sporadisk kontakt med Imer via telefon. Och vi har förstått att Imer från att under en dryg vecka levt skild från sina föräldrar, i ett kallt skjul, utan pengar, mat och tillgång till bashygien, under en period vistats i en kyrka. Enligt färska uppgifter skall nu familjen vara återfunnen och sammanförd.
Vad vi däremot inte förstår är hur det svenska Migrationsverket kan anse att en utvisning av en romsk familj från Sverige till Makedonien, under de omständigheter som föreligger och därpå uppdagats, över huvud taget är möjlig.


Tomma ord   ”Vi ska vara stolta över vårt land, men samtidigt bygga det starkare. Vi ska vara stolta över oss själva, men samtidigt stötta varandra”. Orden är vår statsministers, vackra men ack så tomma! Kanske har vi varit naiva som under allt för lång tid försökt intala våra barn att Imer och hans familj kommer att få komma tillbaka hem till oss i Uddevalla. Sverige behandlar inte sina medmänniskor på ett sådant sätt.
Vi har alltid trott, och lärt våra barn, att alla kan göra fel ibland men då måste man våga ta ansvar för det, be om ursäkt och försöka rätta till felet. Så fel vi hade. Barnen gör det, men inte Sveriges regering. Vi skäms över att vi har en regering som behandlar sina medmänniskor på detta sätt.
Trots all den uppmärksamhet fallet fått har vi nu nästan slutat hoppas och inser att Imer och hans familj kanske inte kommer att få den hjälp de behöver. Ändå ber och vädjar vi nu ännu en gång om hjälp och stöd. Om inte Sveriges regering vill hjälpa dem vill vi försöka själva.
Våra fotbollskillar samlar nu in pengar för familjens överlevnad, svensk media och Rädda Barnen har varit behjälpliga med att förse Imer med kläder, pengar, ett tak över huvudet och i sökandet efter hans försvunna familj. Men detta är inte en långsiktig lösning.
Därför vänder vi oss till Barbro Holmberg som ytterst ansvarig för regeringens flyktingarbete och ber om ett möte för att få information om hur vi kan gå vidare.
Vi vill hjälpa familjen att komma hem till Sverige, Uddevalla och en ny fotbollssäsong i IK Oddevolds P-93:or.


Martin Hesselroth
ordförande IK Oddevold
Susanne Karlsson
föräldrarepresentant för IK Oddevolds P-93:or

Yttrandefriheten stärks på jobbet

Vid statsministerns frågestund i riksdagen gav Göran Persson stöd för vänsterpartiets krav att stärka yttrandefriheten för de anställda. På en fråga från Ingrid Burman, 1:e vice ordförande (v), svarade statsministern att lagen ska ses över för att utvidga meddelarfriheten till att omfatta anställda i offentlig verksamhet som läggs ut på entreprenad.
 

– Vi är glada att regeringen äntligen vaknat och nu stödjer detta krav, vänsterpartiet vill gå vidare och även förstärka de privatanställdas meddelarfrihet, säger Ingrid Burman, 1:e vice ordförande (v).

Stockholms Lokaltrafik har upphandlat trafiken av det franska företaget Connex. De har nyligen sagt upp en facklig förtroendeman, Per Johansson. För svenskt arbetsliv och svensk arbetsrätt är det en mycket uppseendeväckande åtgärd – att tysta en facklig organisation genom att säga upp dess företrädare. Ingrid Burman frågade därför statsministern:

– Vilket ansvar har ett kommunalt ägt bolag när tjänster upphandlas för att de som utför tjänsterna inte kränker fackliga rättigheter? Vilket ansvar anser statsministern att ett kommunalt ägt bolag har för säkerheten när man upphandlar tjänster? Kan det kommunala bolaget friskriva sig från ansvaret genom upphandling, frågade Ingrid Burman.

Statsminister Göran Persson var mycket tydlig i sina svar:

– Respekten för fackliga rättigheter och respekten för svensk lag är naturligtvis sådant som åvilar alla aktörer, i allra högsta grad dem som är aktörer på uppdrag av en offentlig uppdragsgivare. De som kränker de fackliga rättigheterna kränker också den svenska modellen. Det tar jag bestämt avstånd ifrån, sa statsministern.

– Jag förutsätter att säkerhetsfrågorna följer med operatörsansvaret. Är man operatör för en verksamhet har man också att se till att det sker på ett sätt som är säkert. Allt annat tycker jag vore mycket märkligt, hävdade Göran Persson.

-Jag tolkar det så att när offentliga uppdragsgivare upphandlar har de ett ansvar för att det upphandlande bolaget, de som utför tjänsten, tar ett ansvar när det gäller fackliga rättigheter. I ett individuellt fall skulle SL ha ett ansvar. Jag tackar särskilt för det svaret, sa Ingrid Burman.

Ingrid Burman konstaterade att när offentlig verksamhet övergår i privat regi så begränsas meddelarfriheten och yttrandefriheten för arbetstagarna. Burman frågade om statsministern tänker ta något initiativ för att stärka de anställdas rättigheter?

– För min del, efter vad som har hänt i samband med Connex, tycker jag att det är dags att se över hela lagstiftningen för att se om vi ska utvidga meddelarfriheten till att också omfatta sådant som bedrivs i entreprenadregi, svarade Göran Persson.

Ingrid Burman anser yttrandefriheten på arbetsplatserna är en viktig fråga med tanke på det stora antalet osäkra och otrygga anställningar. Vänsterpartiet vill minska antalet anställningsformer och att heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet.

Vänsterpartiet har under många år lagt en motion i riksdagen där partiet kräver stärkt meddelarfrihet för alla anställda. Klicka här för att läsa motionen.

Vänsterpartiets partistyrelse har antagit ett uttalande där man kräver att Per Johansson ska återanställas och att SL inte ska acceptera att Connex kränker fackliga rättigheter. Klicka här för att läsa uttalandet.

Leijonkungen vilse i förortsdjungeln

”Vi har i Sverige länge kunnat vara stolta över att inget rasistiskt eller främlingsfientligt parti finns invalt i riksdagen. Vi är från vänsterpartiets sida inte längre så säkra på den saken.”
Så kommenterar vänsterpartiets verkställande utskott de krav på fler poliser och hårdare tag i svenska förorter som rests av folkpartiet i samband med upploppen i Frankrike.

Under riksdagens debatt om flyktingpolitiken uttryckte folkpartiets integrationspolitiske talesman Mauricio Rojas oro för att en situation liknande den som nu råder i Frankrikes förorter också kan bli verklighet här i Sverige. Och folkpartiets förslag till lösning är enkel: hårdare tag och fler poliser.


 Som en kommentar på Rojas och andra folkpartisters reaktioner på upploppen i Frankrike antog vänsterpartiets verkställande utskott vid sitt möte på fredagen följande uttalande:


Frankrikes förorter står i brand. De senaste veckorna har flera förorter härjats av upplopp och våldsamma sammanstötningar. Det självklara måste förstås sägas; de våldshandlingar som upprepar sig natt efter natt måste får ett slut. Människors trygghet i vardagen är bland det viktigaste i livet. Men det har aldrig varit den franska högerregeringens främsta intresse. Istället utnyttjar man den uppkomna situationen för att ropa på fler poliser, hårdare tag och underblåsa främlingsfientliga stämningar. Nu har också rasisterna fått upp vittring på spåret. Franska Nationella fronten talar om ett genombrott för de egna idéerna när inrikesminister Sarkozy nu vill ”kasta ut” de som gripits för våldsamheter och genomgående talar om förortsborna i icke-mänskliga termer av ”slödder”.

I Sverige tar folkpartiet åter på sig rollen att stigmatisera invandrade i allmänhet. Efter den senaste valrörelsen då folkpartiet reste krav på språktest som krav på medborgarskap har många undrat vad som hänt med de liberala värderingarna i folkpartiet. Nu har vi fått svaret. Integrationspolitik på folkpartiets vis betyder att människor jagas av polis. Vi har i Sverige länge kunnat vara stolta över att inget rasistiskt eller främlingsfientligt parti finns invalt i riksdagen. Vi är från vänsterpartiets sida inte längre så säkra på den saken.

Det finns ett annat svar. Det som sker saknar inte bakgrund. I många år har klassklyftorna i det franska samhället vuxit bortom kontroll, och den rasistiskt färgade segregationspolitiken har inte haft mycket annat att erbjuda förortens befolkning än nedskärningar, marginalisering och arbetslöshet. Rätten till arbete, utbildning och en värdig bostad förvägras breda befolkningslager i ett Frankrike som genomgått det nyliberala stålbadet. I Sverige har en i stora stycken misslyckad integrationspolitik inte förmått bryta marginalisering och göra upp med arbetslöshet och diskriminering.

Vi vill att alla människor ska kunna ha rätten till arbete och full sysselsättning måste därför vara den viktigaste politiska frågan. Rätten till en bostad med rimlig hyra och en bostadspolitik som bryter upp den verkliga segregationen i de etniskt homogena villaförorterna och storstädernas innerområden är en nödvändighet. Färre poliser har aldrig varit en vänsterfråga, men att ha en poliskår med lokal förankring och metoder som fungerar i dialog med befolkningen är det. Den strukturella rasismen måste brytas med en generell välfärdspolitik och aktiva insatser mot diskriminering. Detta är också huvuddragen i en plattform för kampen mot rasism och diskriminering som vi inom kort kommer att presentera.

Vänsterpartiets verkställande utskott 2005-11-11