En gräsrots funderingar

Jag hör idag på radions nyheter om Vänsterpartiets årsmöte som hölls igår sönd.26 feb.
En viss turbulens verkar ha uppstått och helt plötsligt fanns det medlemmar till en vänsterlista i Uddevalla! Var fanns dessa för några veckor sedan då alla medlemmar fick skriftlig förfrågan om att medverka på en vänsterlista. Då lär ha funnits tre personer – inte ens nog för en styrelse. Hur kunde det bli så här?

 Mina tankar går tillbaka många år i tiden.  Redan som barn kände jag mig illa till mods över samhällets orättvisor.  Jag minns dock Erlander, Sträng och senare Palme – socialdemokrater som jobbade hårt och åstadkom en uppbyggnad av en välfärd som omfattade alla.  Jag minns när sjukpenningen kom, subventioneringen av besök hos doktorn, femdagarsveckan för både arbetare och skolbarn, även skolmåltiderna.


 


Jag minns att man fruktade ”högerspöket”, men jag var för liten för att förstå vad nazismen sysslade med.  Likaså var man rädd för kommunismen, för mig var den mest arga män med knutna nävar som ville göra revolution och med våld ta rikedomar från välbärgade människor.  Sedan som vuxen har jag sett kommunisterna bli mera sansade och socialdemokraterna mer och mer högervridna.  Jag började känna att kommunisterna egentligen hade rätt i en del av sina rättvisekrav eftersom vissa grupper av samhällets svaga inte fick del av samhällets resurser, men fortfarande kände jag ett visst obehag över de olika ”bokstavsgrupper” som ingick i kommunismen.


 


Så kom Schyman och med henne började partiet utvecklas och moderniseras.  Kommunismen lades ner, feminismen lyftes fram och Vänsterpartiet hade skapats och faktiskt blivit ett helt ”rumsrent” parti.   Framgångarna lät inte vänta på sig och siffrorna steg rekordhögt.  Efter några år kändes det så stabilt att även jag började lägga min röst på vänsterpartiet.  Men säg den glädje som varar.  Schyman fick kritik för ekonomiskt trassel och vips så var hon borta.


 


Så blev Ohly vald till partiordförande!  Jag blev förskräckt – hade man bara lite ”mediakoll” så visste man ju att han ansåg sig vara kommunist.  Och javisst – även i sin nya roll uttalade han glatt detta så fort någon från media frågade.  Min gamla olust kom snabbt tillbaka, och visst kommunismen dök upp i olika sammanhang i politiken också.  Naivt tänkte jag att vid nästa kongress kommer säkert en mindre provocerande ordförande att väljas.  Kunde inte tänka mig något annat eftersom så många hade uppskattat vänsterpartiets framtoning under Schymans ledning.


 


Men – mer och mer häpen och förskräckt fick jag uppleva att otaliga människor med kritisk inställning lämnade partiet!  Även aktiva, kända, tunga politiker upplevde att de inte längre kunde bekänna sig till partiets officiella policy. Arbetsklimatet var väl inte längre så uppskattande kan jag tro, och kör man bara huvudet väggen så är klart man vänder om och går därifrån. Den senaste jag hört som lämnar är Lars Bäckström och då är det riktigt illa i mina ögon. En person som brukat skaka av sig det mesta och oförtrutet, seriöst och kunnigt jobbat på som om inget hade hänt.  Som jag uppfattar det har partiets kritiker inte fått gehör för sina åsikter och till slut inte orkat jobba vidare. 


 


 När nu plötsligt vänsterpartiet fått en lista i Uddevalla trots att dessa människor inte fanns för några veckor sedan – kan man ju tro att någon avsiktligt  försöker göra ett obekvämt klimat för samlingslistan i Uddevalla.  Om det nu är så – vad tror man sig vinna?  Vill man att partiet ska växa – bli starkt och populärt igen? En konstig väg i så fall – blir partiet starkare genom att fler och fler lämnar?


 


Gräsroten Anita.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv