Det våras för schlagerhögern

För den som orkade sig igenom den inhemska melodifestivalens alla delar var det inte lika uppenbart. Men i helgens nationalcrescendo stod det klart: Melodifestivalen 2006 kom att bli en triumf för schlagerhögern.

Av den så antastade popvänstern syntes intet. I startfältet återfanns i stället alla delar av den utomparlamentariska högern: Nyliberaler representerade av sin egen svenska chefsideolog, Alexander Bard och hans konceptpopband BWO (tidigare Bodies Without Organs); den radikalkonservativa världsomspännande kristna högern med sin inhemska fixstjärna Carola; de skojfriska läderbrallorna i sydstatsappellerande Rednex och som en osalig ande över allting svävade Bert Karlsson, den svenska högerpopulismens grand old farfar, vars fabricerade popartister var rikligt representerade i tävlingens alla delar.
Klirr, klirr i kassorna.
Även de ovanliga inslagen, som hårdrockarna i bandet The Poodles, reflekterade snarare 1980-talets högervåg än motsatsen. Den öppet homosexuella Magnus Carlsson, däremot, hamnade tillsammans med Kikki Danielsson långt ner på både juryns och tittarnas lista, trots att det är gayvärldens förtjänst att festivalen åter blivit en teverumsren dundersuccé.
Till detta ett kristet klingande kärleksbudskap som gick som en röd tråd igenom de flesta bidragens titlar. Både ”Älskar du livet” och ”In the name of love” borde rimligtvis gå hem i Ja till livet och Livets ord. Det var bara Kristi brud som saknades.
Något att yvas över? Kanske inte.
Och vän av ordning kanske noterar att Skogsnäs-kollektivet fortfarande står bakom Roger Pontares fantastiska etnokreationer. Men Pontare åkte ut på ett tidigare stadium och varken indianer eller trummor syntes i övrigt till i tävlingen. I stället var startfältet i finalen helvitt, både i musikstil och artistutbud.


I en europeisk kontext bli det hela ännu intressantare, men också mer komplext. Könsöverskridande BWO, till exempel, kan framstå som ett dekadent cabaret-alternativ, men när man länkar det till Bards europeiska nätverk för legaliserad prostitution får det en djupare ideologisk innebörd. Likaså Carolas mumlande homofobi och det växande kristna motståndet mot aborter som återfinns inom både EU och i respektive EU-länder.
Under alla omständigheter är det att betrakta som ett tidstecken. För till skillnad mot vänstern, vars ikoner må poppa ur källarlokalerna och in på kultursidorna, brukar högern sällan ropa ut sina framgångar. Ingen pratar om en högervåg, på samma diskreta sätt som man inte pratar om pengar eller politik. En genomtänkt strategi tillsammans med en upparbetad relation till nöjesindustrin och tidningarnas nöjessidor har tagit vänstern på sängen förut.
När sedan ”det svenska folket” sägs avgöra utgången på ett sätt som annars beskrivs som omöjligt, ja då är liksom strategin i hamn: Svenska folket vill ha en helvit, kristen, internationellt gångbar och tevemässig representant i Aten i år. Inga schlagerhaggor i läder eller afrosvenskar med soul.
Mot bakgrund av det ska det bli intressant att följa den europeiska schlagerfestivalen. Blir det för omoraliskt är det bara att mobilisera. Ett intelligent svar från popvänstern vore på sin plats. Annars sitter han där och myser ostört, MUF:s tidigare pressekreterare tillika författaren bakom Timbros uppmärksammade bok med just namnet Popvänstern. För det vore ju förvånande om de erkände sina framgångar, schlagerhögern. Och frågar du Carola var det säkert Gud eller möjligtvis Jesus bakom segern. Snacka om att verka utan att synas. Året är 2006.


 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv