Vanligt folk och politiker
Alltså jag börjar bli rejält trött på den här hetsen nu. Gång på gång misstänkliggörs organiserat förändringsarbete – partipolitiskt engagemang i synnerhet. Som om människor som formulerat en politisk åsikt per automatik har sluga baktankar. Alldeles särskilt om det är en samhällskritisk position man försöker hävda.
Egentligen är det ju lätt att förstå vad det handlar om. Förändring av samhällets grundläggande strukturer skulle missgynna de rika och mäktiga. Ifrågasättande, insatta, engagerande och sammanslutna medborgare är ett hot mot dem som idag sitter på maktpositioner och direktörslöner. Därför har överklassen allt att vinna på att politiskt arbete beskrivs som suspekt. Eller i vart fall gammaldags, verkningslöst och tråkigt.
Politiska företrädare från alla håll talar om att valdeltagandet måste öka. Men få tycks vara särskilt intresserade av att det politiska engagemanget eller organiseringsgraden ska öka. För högern fungerar ett amerikaniserat politiskt system med feta kampanjbudgetar, mängder av ballonger, annonstavlor, tv-reklam och avlönade flygbladsutdelare lika bra. Ett propagandamaskineri byggt på pengar som kan sättas igång vart fjärde år. ”Politiker” får feta arvoden – ”vanligt folk” avlägger sin röst och ska sen hålla käften.
Ihopgrötningen av de politiska partierna och bilden av politik som om det handlade om en enorm anställningsprocess eller ett sällskapsspel (Vilka är bäst lämpade för ministerjobben? Jag väljer den blå gubben och du kan ta den röda!) fördjupar klyftan mellan ”politiker” och ”vanligt folk”. I själva verket kan ju politiker faktiskt vara ganska vanliga. I de allra flesta fallen handlar det inte om något konstigare än att människor använder en del av sin fritid till att försöka förändra sin vardag tillsammans med andra. Man går på möten och fixar aktiviteter. I Hem och Skola, Idrottsföreningen, fackklubben, Naturskyddsföreningen eller sitt parti. Eller kanske engagerar man sig på flera håll samtidigt.
Idag läser jag i Svenskan att folkpartiet är upprörda för att personerna som porträtteras på LO:s valaffischer ”framställs som vanliga LO-medlemmar” när det i själva verket är så att tre av de nio är ”politiker” på fritiden. De tycker att det är vilseledande och ohederligt. WTF??!! Kan inte en ”vanlig LO-medlem” vara med i ett parti eller gå på politiska möten eller?
Nog vet jag att det finns gott om LO-medlemmar som inte är sossar (jag är en av dem). Men vem fan är så dum att den inte fattar att de som ställer upp i ett valmaterial där det står att man ska rösta med socialdemokraterna själva är sossar? Vad är det spektakulära i det?
Jag blir så jäkla trött på den här hetsen, det känns ända in på kroppen. För det de angriper är den politiska kampens kärna: människors rätt och möjlighet att organisera sig och i konkret handlig själva försöka förändra sina liv till det bättre.
Skrivet av: Tora Breitholtz
//Rolf Henriksson