Diskriminerade har ingen röst
Tal i kammaren den 13 juni 2006 kring ett betänkande av Tatjana Ždanoka – icke-diskriminering och lika möjligheter för alla.
Herr talman! Vi talar i parlamentet ofta, med all rätt, om ickediskriminering och lika möjligheter för alla. Jag välkomnar både den debatten och detta betänkande, och kan bara hoppas att medlemsländerna genomför konkreta åtgärder och att ”Europeiska året för lika möjligheter för alla” blir framgångsrikt för att uppnå ett samhälle som verkligen är för alla, oavsett funktionshinder, kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning.
Att olika former av diskriminering ofta diskuteras här, tror jag, beror på hur viktig och komplex frågan är och kanske framför allt att det visar hur otroligt mycket som återstår att göra.
Men jag gör ytterligare en iakttagelse, nämligen att det är aldrig de diskriminerade grupperna själva som får föra fram sina synpunkter här. Alltså, jag ställer mig frågan hur många ledamöter här och i de nationella parlamenten är ex vis funktionshindrade, tillhör minoritetsgrupper, har annan etnisk bakgrund? De flesta av oss tillhör medlemsländernas ”normgivande” befolkning. Jag anser att så länge det ser ut på detta sätt, både i politiska församlingar, i näringslivet, i utbildningssystemen, socialt och ekonomiskt så måste särskilda åtgärder vidtas för att få en verklig förändring.
Jag anser att diskrimineringen har pågått så länge, trots allt tal om förändring, så för att ändra situationen måste vi kunna använda positiv särbehandling. Idag använder vi negativ särbehandling som innebär att funktionshindrade eller minoritetsgrupper, för att kunna konkurrera med de ”normgivande” grupperna måste vara kunnigare, bättre och så vidare.
Det strider mot demokratin som innebär att alla ska ha samma möjligheter, därför kan jag också förespråka kvotering i vissa fall.
E-post [email protected]
//BertilP