Venstrepartiet i Sverige holdt kongres i Göteborg 5-8 januar 2006. V har kongres hvert andet, så kongressen blev den første for partileder siden 2004 Lars Ohly, og den første efter nogle stormfulde år med intern debat, udmeldelser og en permanent og meget voldsom pressehetz mod partiet og Ohly. Kritikere, der har efterlyst en mere åben partikultur, dannede netværket ”vägvalvänster” som nu er et tværpolitisk netværk, Gudrun Schyman har forladt partiet og stiller op på en kvindeliste, og i efteråret gav partiledelsens udspil ”Vänsterns politisk-ekonomiske vägval” kritik fra mere centrumorienterede V-partister for overbud.

Situationen: Hur är läget i Sverige?

Den parlamentariske situation er præget af at der bliver valg i Sverige søndag 17 september i år. Valget gælder både rigsdag, kommuner og len (region). Den nuværende S-regering sidder med støtte fra V og MP og har aftaler med de to partier på en række områder, men ikke om udenrigspolitik. De fire borgerlige partier: Moderaterne (konservative), Kristdemokraterna, Folkpartiet og Centerpartiet erklærer sig som samlet regeringsalternativ. Deres politiske alternativ er ikke klart defineret, men de fire fremtræder i høj grad samlet. Det største oppositionsparti Moderaterne er med sin nye leder Fredrik Reinfeldt rykket tydeligt mod midten, og de borgerlige fører i mange opinionsmålinger. Göran Perssons regering virker lidt slidt og statsministeren selv virker meget slidt.

EU-modstanderne junilisten og Kvindelisten med Gudrun Schyman ser ikke ud til at have chancer for at komme ind. Begge er nærmere 0 end spærregrænsen, som er fire procent. V står til mellem 5 og 8 %, og fik godt 8 % ved sidste valg.

Kongressen i år gav tydelig opbakning til Lars Ohly og til partiledelsens venstrekurs.

En målsætning på 200.000 flere ansatte i den offentlige sektor fik klar støtte, det samme gjorde en række forslag om økonomisk demokrati. Kongressen skærpede kursen i forhold til partistyrelsen i EU-kritikken og erklærede opløsning af EU som mål. Samtidig signalerede Ohly tydeligt, at V skal være parat til at gå i regering, hvis der er et flertal til venstre, og pegede på den norske regeringsdannelse som inspirationskilde. Det blev bemærket i den svenske presse, mens Persson og S forholdt sig meget tavs om V-debatten. En gruppe ledende venstrepartister tager om kort tid på besøg i Oslo hos SV for at udveksle erfaringer.

Der var skriftlig hemmelig afstemning til formandsvalget og Lars Ohly fik 199 ud af 224 stemmer = 88 %. Tidligere nestleder og riksdagsmedlem og nu aktiv i vägvalvänster, Johan Lönnroth, trak sig som eneste modkandidat en time før afstemningen.

Valget til partistyrelse sker ved at en valgkomité udpeget af styrelsen foreslår en kandidatliste, der står ”over stregen”. Øvrige kandidater står ”under stregen”. De delegerede kan så enten støtte valgkomiteens forslag eller de kan stryge et antal på den og sætte kryds på et tilsvarende antal ”under stregen”. I praksis kommer en kandidat ”under stregen” kun ind, hvis mange delegerede koordinerer deres ”strygning” og deres krydser. Det skete ikke. Ikke en eneste aktiv blandt kritikerne af partiledelsen eller fra Väg Val Vänster blev valgt ind. V er klart mere samlet, og partiet har nu ikke nogen indre opposition. Et problem for partiet er dog, at en lang række aktive V-partister er blevet passive eller ikke genopstiller til valg pg.a. demotivation. På sidstedagen kom der en positiv debat om bl.a. Vägvalvänster og om fornyelse af kongres- og mødeformer.

De fleste som anbefalede Lars Ohly fra talerstolen lige før afstemningen talte, så de bekræftede billedet af et dogmatisk parti. De var bevidste/medvetna om kammerater, ikke om kamera. Ohly selv fremtræder derimod ret så udogmatisk, ligetil og upåvirket af pressemodvind. Han talte på en gang åbent og usentimentalt om familieliv som ensam-pappa og partiledere. Det er en feminist (og mand), som står i spidsen for V. Og hans datters digt sagde mere om ungdom og ligestilling end mange programtekster.

V er klart nr. ét på den nordiske venstrefløj som vært for internationale gæster. Dels inviteres der fra ganske mange lande og organisationer. Dels skaber værterne gode rammer for indbyrdes kontakter – og tak for det!. Nogle af gæsterne fra 3. verden er samtidig involveret i projekter med VIF, Vänsterns Internationella Forum, en demokratifond styret af aktive i V. VIF har især mange latinamerikanske projekter.

Disse organisationer deltog:

Armeniens Folkeparti, Movimeiento al Socialismo Bolivia, Partido Comunista Colombiano, Socialistisk Folkeparti samt Enhedslisten, Danmark, FMLN El Salvador, Venstreforbundet Finland, Venstre-grønne Island, SP Holland, Nepals kommunistparti, SV-Norge, Portugals kommunistparti, Sydafrikas kommunistparti, Linkspartei/PDS Tyskland, Polisario Vestsahara, samt NGLA, GUE-NGL i Europaparlamentet og GUE i Europarådet.

SV´s repræsentanter fortalte om de første erfaringer med den rød-grønne regering i Norge.

En sammenligning af den norske og svenske situation med venstrefløjs-øjne viser vigtige forskelle. En af dem er, at norske Jens Stoltenberg signalerer konsekvent samarbejdsvilje og ligeværdighed i forhold til Senterpartiet og SV, mens Gøran Persson er præget af traditionel S-arrogance, måske endda i X-Large udgaven. Men der er ingen tvivl om, at de norske erfaringer SV får er en meget stor inspirationskilde i og udenfor Norden.

Se V-partiets kongres-hjemmeside på www.vansterpartiet.se

Mads Nikolajsen,

Nordisk Sekretær. Nordic Green Left Alliance/NGLA,

[email protected]

+45 33 37 44 73

Hornsleths Allé 26, DK-8500 Grenaa

Sverige borde omgående göra två saker – utträda ur Europeiska Unionen och förklara för George W Bush att det finns 3 alternativ, inte 2, vad gäller USA’s terrorbekämpning – ”antingen är ni med oss eller så är ni emot oss eller så är ni fortfarande neutrala”. Sverige är, och har under lång tid varit ett neutralt land. Vi ska så också förbli.
Vi ska inte vara en lydstat under USA, våra trupper som arbetar för USA-ledda NATO ska omedelbart hem så att vi inte förväxlas med USA-allierade trupper. Vi kan ställa upp för FN men ej för USA/NATO.
Tack vare regeringens fega ställningstagande gentemot Bush-administrationen dikteras vi av USA vad gäller anti-terrorism.
De 5 borgerliga partierna (M, C, Fp, Kd, S) uppe i Tokholm skapar själva, med sitt USA-engagemang, grunden till terrorism i Sverige.
Vi behöver inte dessa nya lagar om avlyssning, datalagring, hemlig öppning av vår post o dyl som Persson’s hantlangare Thomas Bodström nu genomdrivit med hjälp av EU.
Jag själv som innehar ett antal webdomäner kommer att söka webhotell som ligger utanför EU så slipper de som har Epost-adresser där få sina uppgifter lagrade enligt Bodstrom Backup. Ryssland, Ukraina och t o m Norge är alternativa länder som webhotell-partner. Bara de finns utanför EU!!!!

Den 18 december är det val i Bolivia, ett av Latinamerikas mest intervenerade och fattiga länder. Överklassens fruktan i detta val har ett namn: Evo Morales.

Evo Morales är ordförande för Bolivias just nu största parti, MAS, Movimiento al Socialismo, Rörelse mot socialismen. Alla vet att Evo Morales också blir Bolivias nästa president, om allt går rätt till vill säga. Flamman fick en exklusiv intervju med honom.

 Kommer ni att vinna tror du?
– Vi kommer att vinna, 50 plus en och för första gången kommer de sociala rörelserna och de fattiga regera över det här landet. Det är därför de (högerpartierna, och kommittén i Santa Cruz, i landets östra region som till och med hotar att bryta sig ut och bilda ett eget land, red.anm) har försökt mixtra med mandatfördelningen. De vill inte ha det här valet och inte heller den konstituerande församlingen eftersom de inte vill se någon förändring i det här landet.

Vilken strategi har ni för att undvika konfrontation med USA?
– De måste respektera oss, och de måste respektera valutgången. Deras ambassadörer måste vara diplomater och inte politiker. I dagarna (2/11) har Bush sagt att han kommer att respektera valutgången om det inte sker något fusk. Utöver det måste USA dra tillbaka sina militärbaser från Paraguay och Ecuador.
De borde också lämna ut Jose Sanchez de Losada (Bolivias president 2002-2003, red. anm.) så att han kan ställas inför domstol i Bolivia. USA pratar gärna om kampen mot korruptionen men de ger kriminella och korrupta en fristad. Losada är ansvarig för de döda i oktober 2003 och har fört ut miljoner dollar illegalt ur landet. Om de framhäver de mänskliga rättigheterna borde han ställas inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter.

Hur ser USA:s intervention ut i Bolivia?
– Om vi titta på det militära planet handlar det om en politik full av krav och utpressning, en slags nykolonialism för att applicera den nyliberala modellen. Den politik som går ut på noll tolerans för koka innebär noll människor, noll lantarbetare som jobbar med koka. De tvingar bönderna på flykt, fördriver dem från en region och det är inte en effektiv politik mot narkotikahandeln. Problemet måste lösas på ett socialt och ekonomiskt sätt. USA:s ambassad och ambassadör Greenlee är väldigt aktiv i boliviansk inrikespolitik.

 Hur viktig är den konstituerande församlingen?
– Det är vår första prioritet. Människorna i det här landet, över 30 olika folkslag tilläts inte delta när det här landet föddes 1825. Nu är det vår tur att återföda landet för att få ett slut på den koloniala staten, för att på riktigt leva enade i mångfald, och för att införa en ekonomisk modell där alla våra resurser finns under statlig kontroll.
Det finns inget annat sätt att få till en verklig förändring i Bolivia än att få till en konstituerande församling som kan skriva en ny konstitution. Den dag jag ska svära presidenteden så ska jag svära att vara trogen mot konstitutionen, vilket är att vara trogen mot nyliberala regler och mot nationalstatens nuvarande konstellation. Det är inte möjligt.
Om vi vinner valet så är det för att förändra Bolivia i praktiken, inte i teorin. Konstitutionen idag pratar om en multietnisk demokratisk stat, men det är ju enbart i teorin.

 Hur ska den konstituerande processen gå till?
– Det finns många olika förslag. Vårt är att det ska väljas tre representanter från varje valdistrikt i direkta val. (Valet är 18 december, förslaget är att valet till konstituerande församling ska ske i juni, red anm.) Det kommer att innebära att församling på 204 ledamöter som ska arbeta i sex månader med att ta fram en ny konstitution.
När förslaget är färdigt ska den underställas en folkomröstning så att alla får en möjlighet att diskutera det. Det är vår önskan att det ska gå till på det här sättet men minoriteten kommer inte att lämna ifrån sig nappflaskan så enkelt.

Vad ska ni göra av utlandsskulden?
– Vad vi håller på och tittar på är möjligheten att presentera ett rättsligt krav för återbetalning för de skador och de brott mot mänskligheten som åsamkades oss i över 500 år. Att göra en sådan sak vore historiskt. Inget annat vore rätt eftersom det kommer handla om en infödingsregering, som majoriteten, infödingarna, valt och en president som tillhör ursprungsbefolkningen.
Vi tittar på möjligheten att kräva ersättning för folkmord, och de andra brott som begåtts mot vårt folk och land. Det vi under alla omständigheter kommer att göra är att kräva en total skuldavskrivning från Världsbanken och IMF.

 Vad kommer vara det viktigaste för den regering som du ska leda?
– Att skapa rikedom och bekämpa fattigdomen, det är det viktigaste. Att förvalta våra naturtillgångar på ett ansvarsfullt sätt. Att bilda en regering innebär att man skapar en familj som ska arbeta tillsammans. Och vi ska då tillsammans utrota fattigdomen. I det här utvecklingsprojektet så måste staten vara den centrala aktören och skapa bättre boende, sport, utbildning. Staten måste vara motorn i att generera välfärd.
Vi ska nationalisera oljan och gasen och skogarna. I många fall har administrationen av företagen varit katastrofal. För att utveckla landet går det inte att ha kvar den koloniala och nyliberala modellen. Vi vill beskatta de transnationella företagen på ett rättvist sätt. Genom kreditbanker ska de små och medelstora företagen, där idéerna och jobben, finns hjälpas fram.
De stora jordegendomarna måste fördelas. De som är produktiva kommer respekteras, men de improduktiva storgodsen ska fördelas ut till landlösa bönder. Vi måste påbörja en process en omfördelning. Och vi kommer också att satsa mycket på ny teknik, industrialisering och automatisering.

Om vi tittar utanför Bolivias gränser, internationellt, vilken vision har du och hur ser du på vad som händer i Latinamerika idag?
– Det finns just nu väldigt många förhoppningar från de sociala rörelserna. Det är en av anledningarna till att jag ska åka på det alternativa toppmötet, det som de sociala rörelserna organiserar i Mar del Plata, Argentina där Organisationen för de Amerikanska länderna ska hålla sitt toppmöte. Det finns flera länder och ledare som jag har stor respekt för.
Jag respekterar Kuba väldigt mycket. Jag beundrar Che Guevara, som jag har på min t-shirt idag. Vi ser dock olika på den väpnade kampen, jag accepterar inte väpnad kamp. Kanske var det den rätta vägen på 50 och 60-talet. Nuförtiden är det snarare människor som utsätts för väpnad kamp från USA. Det är inte vi som för den kampen. Vi vill ha en demokratisk revolution. Det finns många som för den kampen idag, för en demokratisk revolution; Fidel Castro, Hugo Chávez men också Kirchner, Lula och Tabarez Vasques.
De som för kampen framåt är de sociala rörelserna, som går från facklig kamp, kamp i bostadskvarteren, från kamp på kommunal nivå till att ställa upp i val. Vi ser redan stora förändringar i Latinamerika och jag är säker på att vi kommer att få se fler. Om 1800-talet var Europas århundrade, 1900-talet USA så kommer 2000 vara Amerikas. Latinamerika med alla sina ekonomiska tillgångar. Min dröm är en integration, en union i Amerika, där företagen underställs staterna.
Jag är säker på att Amerika skulle leva bättre om man fick kontrollera sin egen ekonomi och sina egna naturtillgångar istället för att USA, Världsbanken och IMF ska göra det. I min vision finns också en gemensam valuta och en hälsovård såsom den som finns på Kuba, och framgång i sport. I olympiaderna är Kuba det enda landet som representerar den latinamerikanska kontinenten. I Venezuela utövar de kontroll över sina naturtillgångar, och de äger sin olja. I det här landet så har människor inte gas så att de kan laga mat trots att Bolivia producerar gas. Människorna har inget trots att de är de rättmätiga ägarna.
Om vi får bilda regering kommer vi självklart att stödja ALBA, alternativet till ALCA (frihandelsavtalet för alla amerikanska länder som föreslagits av USA). Vem vill inte ha fri handel, men så länge det finns så stora orättvisor så är dessa avtal inte till för att bekämpa fattigdom utan för att bekämpa de fattiga.

 Det finns mycket rasism i Bolivia och vissa ut överklassen kallar dig för ”indio de mierda”, jävla indian. Hur reagerar du då?
– För några år sedan hade det varit helt omöjligt att genomföra en sådan kampanj som vi för just nu, speciellt i städerna. Innan öppnade vi inte kampanjhus i städerna, nu öppnar vi flera varje vecka. Fler och fler går med i MAS, många som inte tillhör ursprungsbefolkningen.
Visst finns det sådana som fortfarande tycker att indianer inte borde kunna representera sig själva eller ställa upp i val, men det är långt ifrån alla. Vi har goda relationer med vissa företagare, och de hatar oss inte längre. Det finns rasism men det viktiga är saker förändras. Vi är en rörelse som kommer från landsbygden till staden och nu finns vi överallt. Och vår rörelser är inte exkluderande.

Hur har din politiska bana sett ut?
– Jag kommer från facklig kamp, social kamp, kamp på kommunal nivå. Att jag är där jag är, är för att folket vill ha mig som presidentkandidat. Vi har varit de som kämpat mest mot den nyliberala politiken. Och som kokaodlare så är man i daglig konfrontation med USA. De kontrollerar vårt land med narkotikahandeln som förevändning.
Vi för just nu en internationell kampanj för att kokabladet ska tas bort från FN:s lista över gifter. Koka är inget gift, dessutom är kokabladet en viktig del av vår kultur och våra naturläkemedel. Vi är med på att det ska finnas noll narkotikahandel, men inte att det ska finnas noll kokablad eller noll cocaleros (så kallas de som odlar kokablad).

Både Condolezza Rice och Roger Noriega har sagt att du inte får bli president i Bolivia? Hur reagerar du på det?
– Det där är det som försöks pådyvlas oss från andra länder. Från USA kommer mycket påtryckningar. Det sägs otroligt mycket om mig, det allra mesta rena lögner, många av dem kommer från vita huset i Washington. Evo Morales är knarkhandlare, han är knarkterrorrist, Evo får pengar av Fidel, Chávez, Farc och Khaddaffi.
Förra året sa de från Santa Cruz att det fanns en båt utanför Peru som var full av vapen som tillhörde mig. Dumheter! Lyckligtvis så tror det bolivianska folket dem inte. Den valkampanj vi för gör vi med väldigt lite resurser.

 Finns det en risk att de försöker ogiltigförklara valet om du vinner, eller att en militärkupp genomförs?
– Den konstituerande domstolen har sagt att det här valet är utfärdat helt enligt konstitutionen. Presidenten var tvungen att utfärda ett dekret för att genomföra valet.

Kommer du ha en hög kvinnorepresentation i din regering?
– Det är min avsikt, jag kommer att försöka. I den region jag kommer ifrån, Chapara består alla listor av 50 procent kvinnor och 50 procent män. Vi fick kämpa mycket för att komma dit och väldigt många män var väldigt arga, men det gick, och jag hoppas det kommer att gå på det nationella planet också.

Den här intervjun genomfördes dagen innan Evo Morales åkte till Argentina för att marschera mot Bush som skulle vara med i toppmötet på Mar del Plata. Maradona hade i sitt tv-program under en intervju med Fidel Castro berättat att han skulle marschera mot Bush. Jag frågade då Evo Morales om han såg fram emot att träffa Maradona i Argentina. Han svarade:
– Jag beundrar honom oerhört mycket, som latinamerikan, fotbollsspelare och anti-imperialist. Jag älskar fotboll. Jag spelade fotboll när jag var ung. Jag kom inte hela vägen till ligan men jag tränade med San José de Oruro.
Två dagar senare prydde foton med Maradona och Evo Morales första sidan på flera tidningar.

America Vera-Zavala

Det gäller att slå vakt om ett brett och öppet vänsterparti menar Jonas Sjöstedt, EU-parlamentariker för vänsterpartiet som menar att den kommunistdebatt som följt partiet fört in den nödvändiga diskussionen om strategier och visioner på ett hopplöst sidospår. Texten har också varit publicerad i LO-tidningen

Inom Vänsterpartiet finns helt olika beskrivningar och upplevelser av partiets utveckling de senaste åren. En betydande del i partiet, och sannolikt en ännu större del av väljarkåren, upplever att partiets utveckling har stagnerat och att den till och med går bakåt i dogmatism, ofinansierade reformförslag, brist på politisk bredd och kommunistdebatt. En annan del av partiet upplever att partiets politik nu är densamma som tidigare, det saknas därmed grund för kritiken, krisen förklaras då istället med illvilliga avhoppare som vägrar godta majoritetsbeslut och ett borgerligt mediadrev.

Det finns en allt tydligare borgerlig norm i stora svenska media. Den som förordar en större gemensam sektor, ökat inflytande för löntagarna och en begränsning av kapitalets makt utsätts för en kanonad av kritik och misstänkliggörande. Kritiken mot Vänsterpartiet har starka inslag av klassisk antisocialism, och det bör bekymra alla som är för ett mer progressivt samhälle och en öppen debatt.

Men detta räcker inte för att förklara Vänsterpartiets problem, de är i grunden politiska. Företrädare för partiet påpekar gärna att partiets dagspolitik och program inte har förändrats. Men just detta är en av förklaringarna till problemen, partiets politik utvecklas mycket lite. Partiet kan jämföras med en cykel som har tappat farten, då tappar den också balansen. Krafter som inte var pådrivande i partiets förnyelse har nu makten över partiet, men när de väl fick makten så visade det sig att de inte visste vad de skulle använda den till. Istället formuleras ofta politiken allt för ofta bara som en kritik av andra partier, det rådande systemet eller dem inom det egna partiet som man ogillar.

Vänsterpartiet har en rad frågor att ta itu med. Partiets vision av hur Sverige ska förändras de närmaste åren är allt för otydlig. Glappet mellan praktisk verkstad i riksdagen och partiprogrammets långsiktiga mål är betydande. I det glappet borde en omfattande debatt om politiska krav, visioner och strategier föras. Men istället nöjer sig partiets olika delar med att luta sig åt var sitt håll. Den interna debatten har tunnats ut betänkligt.

Men frågorna ligger där, hur ska kapitalets makt begränsas, vad innebär det ökande internationella beroendet, hur ska en långsiktig ekonomisk politik se ut? Hur ser vår socialistiska vision ut? Det ger partiet ett antal utmaningar. Vänsterpartiet måste våga välja och prioritera. Det går inte att lova reformer som inte kan finansieras. Den nya valplattformen måste genomsyras av radikal realism. Det är enkelt att lova allt, för då lovar man inget. Genom att lova för mycket gör sig partiet enkelt att avfärda. Just för att vi verkligen vill genomföra angelägna sociala reformer så måste vi också visa hur det ska finansieras.

Strategier för att begränsa kapitalets makt måste bli tydligare. Inte minst handlar det om offentlig kapitalbildning och hur pensionssparandet används, direkt inflytande för löntagare och brukare. Det kräver en öppen och fördomsfri debatt om hur offentligs sektor ska utvecklas och det statliga ägandet användas. Då krävs att man vågar tänka nytt. Gamla krav och strategier måste omprövas kritiskt. Ett exempel är debatten om 6-timmarsdagen som riksdagsledamoten Anders Wiklund har startat. Är kravet bästa vägen att verkligen uppnå en arbetstidsförkortning som vi eftersträvar? Kanske är det bättre att ta flera små steg, för att Äntligen komma någonstans med frågan.

Vänsterpartiet måste våga söka makt. Målet för partiet måste vara att komma i regeringsställning och skapa en ”norsk” regering i Sverige. Den nuvarande formen för samarbete med socialdemokraterna har spelat ut sin roll, det bör klargöras att det i framtiden handlar om direkt regeringsmedverkan eller opposition där ett eventuellt samarbete avgörs från fråga till fråga. Vänsterpartiet är Sveriges enda socialistiska parti av betydelse. Det ger oss ett speciellt ansvar och en speciell roll i svensk politik. En modern socialistisk vision måste ha frigjort sig från arvet från den kommunistiska rörelsen. Kommunistdebatten har i själva verket gjort att en meningsfull diskussion om strategi och vision av socialism i Sverige har hamnat på ett hopplöst sidospår.

Under de senaste 15 åren har Vänsterpartiet utvecklats positivt. Det gäller att slå vakt om ett brett öppet vänsterparti där olika sorters socialister är välkomna. Ett parti där feminism och ekologi är grundstommar i politiken. Då måste man också aktivt sträva efter att ha ett brett parti där olika strömningar får plats. Om den tendens till avsmalning av partiet som finns får fortsätta så riskerar partiet att tappa sin dynamik.