Vid styrelsemötet den 5 mars 2006 utsågs den nya styrelsen som skall leda partiet det närmsta året. Den nya styrelsens utseende: Carina Åström – ordförande Jarmo Uusitalo – vice ordförande Rolf Henriksson – sekreterare Bertil Pettersson – kassör Bengt Eriksson – ledamot Anders Johansson – ledamot Monika Selling – ledamot
Vid årsmötet valdes en ny styrelse men någon ordförande blev ej vald. Styrelsen skall vid styrelsemötet 5 mars 2006 lösa frågan om vem som skall bli ordförande, vice ordförande och sekreterare.
De som blev invalda i den nya styrelsen är:
Carina Åström
Jarmo Uusitalo
Bengt Eriksson
Bertil Pettersson – kassör, webmaster
Rolf Henriksson
Anders Johansson
Monika Selling
Jag hör idag på radions nyheter om Vänsterpartiets årsmöte som hölls igår sönd.26 feb. Mina tankar går tillbaka många år i tiden. Redan som barn kände jag mig illa till mods över samhällets orättvisor. Jag minns dock Erlander, Sträng och senare Palme – socialdemokrater som jobbade hårt och åstadkom en uppbyggnad av en välfärd som omfattade alla. Jag minns när sjukpenningen kom, subventioneringen av besök hos doktorn, femdagarsveckan för både arbetare och skolbarn, även skolmåltiderna.
En viss turbulens verkar ha uppstått och helt plötsligt fanns det medlemmar till en vänsterlista i Uddevalla! Var fanns dessa för några veckor sedan då alla medlemmar fick skriftlig förfrågan om att medverka på en vänsterlista. Då lär ha funnits tre personer – inte ens nog för en styrelse. Hur kunde det bli så här?
Jag minns att man fruktade ”högerspöket”, men jag var för liten för att förstå vad nazismen sysslade med. Likaså var man rädd för kommunismen, för mig var den mest arga män med knutna nävar som ville göra revolution och med våld ta rikedomar från välbärgade människor. Sedan som vuxen har jag sett kommunisterna bli mera sansade och socialdemokraterna mer och mer högervridna. Jag började känna att kommunisterna egentligen hade rätt i en del av sina rättvisekrav eftersom vissa grupper av samhällets svaga inte fick del av samhällets resurser, men fortfarande kände jag ett visst obehag över de olika ”bokstavsgrupper” som ingick i kommunismen.
Så kom Schyman och med henne började partiet utvecklas och moderniseras. Kommunismen lades ner, feminismen lyftes fram och Vänsterpartiet hade skapats och faktiskt blivit ett helt ”rumsrent” parti. Framgångarna lät inte vänta på sig och siffrorna steg rekordhögt. Efter några år kändes det så stabilt att även jag började lägga min röst på vänsterpartiet. Men säg den glädje som varar. Schyman fick kritik för ekonomiskt trassel och vips så var hon borta.
Så blev Ohly vald till partiordförande! Jag blev förskräckt – hade man bara lite ”mediakoll” så visste man ju att han ansåg sig vara kommunist. Och javisst – även i sin nya roll uttalade han glatt detta så fort någon från media frågade. Min gamla olust kom snabbt tillbaka, och visst kommunismen dök upp i olika sammanhang i politiken också. Naivt tänkte jag att vid nästa kongress kommer säkert en mindre provocerande ordförande att väljas. Kunde inte tänka mig något annat eftersom så många hade uppskattat vänsterpartiets framtoning under Schymans ledning.
Men – mer och mer häpen och förskräckt fick jag uppleva att otaliga människor med kritisk inställning lämnade partiet! Även aktiva, kända, tunga politiker upplevde att de inte längre kunde bekänna sig till partiets officiella policy. Arbetsklimatet var väl inte längre så uppskattande kan jag tro, och kör man bara huvudet väggen så är klart man vänder om och går därifrån. Den senaste jag hört som lämnar är Lars Bäckström och då är det riktigt illa i mina ögon. En person som brukat skaka av sig det mesta och oförtrutet, seriöst och kunnigt jobbat på som om inget hade hänt. Som jag uppfattar det har partiets kritiker inte fått gehör för sina åsikter och till slut inte orkat jobba vidare.
När nu plötsligt vänsterpartiet fått en lista i Uddevalla trots att dessa människor inte fanns för några veckor sedan – kan man ju tro att någon avsiktligt försöker göra ett obekvämt klimat för samlingslistan i Uddevalla. Om det nu är så – vad tror man sig vinna? Vill man att partiet ska växa – bli starkt och populärt igen? En konstig väg i så fall – blir partiet starkare genom att fler och fler lämnar?
Gräsroten Anita.
Jag ska försöka att förtydliga mitt ställningstagande och agerande som ordförande i Vänsterpartiet Uddevalla.
Jag tillträdde som ordförande för ett år sedan. Vilket år det har varit! Många av dem som varit som mest aktiva i partiet och byggt det under en lång tid har lämnat partiet. Det började med att Dan Gahnström, dåvarande ordförande i distriktet för Vänsterpartiet Bohuslän, lämnade partiet och började arbeta för Mp i riksdagen. Efter Dan valde även Stefan Björling och Frida Fjällman att lämna partiet. Dessa avhopp fick mycket stor medial uppmärksamhet och media ringde och ville ha kommentarer från mig. Jag svarade så gott jag kunde mellan salta bad och promenader på solvarma klippor, under min semester. Jag beklagade att mina kamrater valt att lämna partiet men att vi gärna såg att de hade kvar sina kommunala uppdrag då vi politiskt i Uddvalla inte hade/har några konflikter med varandra utan att de har valt att lämna på grund av den ”kurs” som de ansåg att partiet centralt hade tagit.
Efter semestern, när vi som var kvar i partiet samlades igen förde vi många diskussioner om framtiden för Vänsterpartiet i Uddevalla. Redan då tycker jag att jag klart och tydligt talade om vart jag stod. Att jag helst ser ett Vänsterparti som går till i val i Uddevalla och att jag inte kan ta på eller till mig andra kamraters erfarenheter i partiarbetet för att förändra den riktning som partiet centralt har tagit. Även jag är kritiskt till den riktningen och till den Partistyrelse som vi har då jag inte anser att den speglar den åsiktsbredd som finns inom Vänsterpartiet. Jag hade gärna sett att t ex Staffan Norberg från Södertälje och Stig Henriksson från Fagersta ingått i den. Jag hade mer än gärna sett att Lena Karlsson fick en plats i Verkställande utskottet i stället för Kalle Larsson. Men jag vill skaffa mig mina egna erfarenheter och arbeta på det sätt som jag tror kan påverka partiet. Tydligen har de andra försöken inte hjälp och om mina försök kommer att lyckas vet jag inte, men då har jag i alla fall fått prova själv!
Under alla dessa månader så hörde jag inte något från Partistyrelsen och inte heller något från kamraterna runt om i Bohuslän. Så vi arbetade på, diskuterade, ”stötte och blötte” olika tankar och idéer som kom upp. En av idéerna som kom upp var att samla personer som var politiskt intresserade men inte med i något parti tillsammans med vänsterpartister och möjligen miljöpartister på en gemensam lista till kommunvalet. En arbetsgrupp bildades för att se om dessa tankar var möjliga att genomföra eller om vi skulle bilda ett helt nytt lokalt parti och givetvis skulle gruppen även titta på vilka möjligheter som fanns att fortsätta som förut.
Så kom äntligen en kontakt, Lars Ohly och Alice Åström ville komma och träffa oss i Uddevalla. I samma veva släppte Ewy Gahnström den stora ”bomben” hon slutar som kommunalråd och lämnar också Vänsterpartiet! Ewy är den populäraste vänsterpartist som vi någonsin haft i Uddevalla och som betytt oerhört mycket för den framgång som partiet haft här. Nu deklarerade också Per Duregård att han inte kommer att förlänga sitt medlemskap i partiet. Om det var tungt innan så blev det inte lättare nu. Ännu fler av våra medlemmar lämnade partiet, dock utan någon som helst massmedial uppmärksamhet.
Arbetsgruppen var färdig med sitt arbete och ett nytt medlemsmöte ägde rum, inte så välbesökt men det är väl inte så konstigt med tanke på alla som slutat i partiet. På detta möte så sa jag återigen att jag helst skulle se att Vänsterpartiet kunde ställa upp på egna ben till valet men i och med alla avhopp och att vi har blivit så få som fortfarande tror på ett Vänsterparti, så är jag realist och inser att vi måste samarbeta. Medlemsmötet beslöt att lämna in en ansökan till Partistyrelsen, helt enligt stadgarna, för att få gå till val med Miljöpartiet och partilösa. Denna ansökan fick vi avslag på eftersom Partistyrelsen ansåg att vi varit så få som var med och fattade beslutet. Under tiden så bildades en arbetsgrupp med tre vänsterpartister, där ibland jag, två miljöpartister och två partilösa för att ta fram en valplattform och för att arbeta fram hur vårt samarbete kan komma att se ut.
Vi i Vänsterpartiet tog fram ett nytt underlag till Partistyrelsen, en enkät som gick ut till alla medlemmar i Uddvalla. Det fanns fem olika alternativ att svara på:
”Jag är beredd att under mandatperioden 2006-2010 stå på den kommunala listan för Vänsterpartiet oavsett om det finns flera konkurrerande vänster/miljölistor”
”Jag är beredd att under mandatperioden 2006-2010 stå på den kommunala listan för Vänsterpartiet endast om det inte finns flera konkurrerande vänster/miljölistor”
”Jag är beredd att undermandatperioden 2006-2010stå på den kommunala samlingslistan för Vp, Mp och ”partilösa”, ”Solidariskt Uddevalla”, endast om partistyrelsen godkänner partiföreningens ansökan”
”Jag är beredd att undermandatperioden 2006-2010 stå på den kommunala samlingslistan för Vp, Mp och ”partilösa”, ”Solidariskt Uddevalla”, oavsett om partistyrelsen godkänner partiföreningens ansökan”
”Jag är inte beredd att stå på någon av listorna”
Svaren och analysen av enkätundersökning sändes upp till Partistyrelsen tillsammans med en ny ansökan. Även denna ansökan fick vi avslag på. På enkäten, som inte var anonym, svarade jag enligt alternativ 2 och 3, alltså att jag vill ha Partistyrelsens godkännande samt att jag inte kommer att kandidera på en Vänsterpartilista då ”Solidariskt Uddevalla” redan finns. Så även här anser jag att jag varit tydlig vart jag står.
Min ambition som ordförande har varit att försöka hålla ihop lokalorganisationen då vi är rejält i gungning. Tyvärr så mina ambitioner i och med Partistyrelsens beslut misslyckats. Jag har stött det medlemmarna vill här i Uddevalla även om jag personligen varit tveksam till en sådan lösning, men om jag skulle ha agerat annorlunda så hade lokalorganisationen i stort sett varit upplöst då det fanns många viljor och tankar om hur vi skulle ha gått vidare. Hade jag som ordförande inte gått på den minst smärtsamma linjen, en samlingslista, så hade partiföreningen kunnat upphöra och ett ”lokalt” vänsterparti bildats. Jag har försökt att se till att Vänsterpartiet ska finnas och verka här i Uddevalla. Hur det blir nu……har jag ingen aning om.
Med hopp om att detta kan förklara mitt agerande och ställningstagande.
Katarina Hansson