Sverige behöver starka företag som klarar den globala konkurrensen både här hemma och på de internationella marknaderna. Det ger Sverige exportinkomster och en positiv bytesbalans som gör att vi som land har råd att importera de varor och tjänster vi vill ha.

För att vara ett litet land har Sverige klarat den globala konkurrensen bra. De svenska börsbolagen går med goda vinster och Sverige har ett rejält överskott i handeln med omvärlden. Så långt är allt bra. Men detta är ingen garanti för att Sverige också kommer att hävda sig i framtiden.

Både löntagare, företagsledningar och ägare har därför rätt att ställa krav på oss politiker att driva en politik som gör det lättare för företagen att möta de utmaningar de ställs inför. I den budget som vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet tog fram nu i höst finns också en rad förslag för att stärka Sveriges konkurrenskraft. Vi politiker måste dock vara beredda att göra mer för att stärka förutsättningarna för en uthållig tillväxt.

Men rätten att ställa krav kan aldrig vara enkelriktad. Vi politiker måste också ställa krav på näringslivet när det gäller arbetsmiljö och respekt för kollektivavtalen. Det gäller också krav på företagen när det gäller miljöhänsyn och socialt ansvar vid omstruktureringar.

En dialog kräver två parter. I den senaste budgeten finns till exempel ett nytt förslag om att satsa 200 miljoner kronor om året i fem år på något som kallas branschsamtal. Det är en förstärkning av de miljardsatsningar som staten redan gör på forskning och industriutveckling. Det är en satsning i linje med den offert som löntagare och företagare tillsammans har lagt till staten inom ramen för deras gemensamma Industrikommitte.

Vi i vänsterpartiet tycker att detta är ett bra förslag. Vi har i många sammanhang sagt att det är rätt av regering och riksdag att tacka ja till industrins offert. Men då måste vi politiker också våga ställa krav på vad industrin och dess ägare gör med sina vinster. Vi måste våga ta en diskussion om hur mycket som investeras i forskning, kompetenssatsningar, arbetsmiljö och hur mycket som delas ut som vinst till ägarna.

Det är hög tid att starta den diskussionen. De svenska börsbolagens visar just nu upp rekordvinster och det är bra. Det är dock mer än diskutabelt om pengarna fördelas rätt, om det är bra att så mycket pengar delas ut i vinst till aktieägarna? År 2004 delades börsbolagen ut ca 70 miljarder i vinst. I år lär utdelningen ligga på ca 90 miljarder kronor, och för 2006 pekar några prognoser på 110 miljarder kronor i utdelning. Vissa bedömare talar till och med om 170 miljarder kronor i utdelningar och återköp till ägarna från de svenska börsbolagen under 2006. Det är nästan så att siffrorna svindlar.

Regeringen och riksdag skall lyssna på förslag och krav från företagens sida i syfte att stärka Sveriges konkurrenskraft och därmed också förutsättningarna för vår gemensamma välfärd. Men industrin, börsbolagen och svenskt näringsliv kan inte bara fungera som en kravmaskin. Det är nu dags för regeringen att ta upp en diskussion med företrädare för näringsliv och löntagare om hur vinsterna används och hur fördelning görs mellan utdelningar och investeringar. Kommer Tomas Östros eller Per Nuder att kalla till sådana diskussioner?

Lars Bäckström gruppledare i vänsterpartiets riksdagsgrupp

Efter många års kamp har vänsterpartiet fått igenom kravet att den som utsatts för människohandel för sexuella ändamål och som vittnar i en rättegång kan få permanent uppehållstillstånd om personen behöver skydd.
-Detta är en viktig seger för de utsatta kvinnorna, säger Ulla Hoffmann, riksdagsledamot (v).

Beslutet i socialförsäkringsutskottet innebär att en särskild bestämmelse nu införs i utlänningslagen. Idag kan de utsatta få tillfälligt uppehållstillstånd.

Ett efter ett har de övrig partierna anslutit sig till vänsterpartiets linje. När moderaterna ställde sig bakom vänsterpartiets förslag, böjde sig till slut även socialdemokraterna.

– Myndigheterna kan nu inte på samma sätt som tidigare kasta ut de offer för människohandel som vittnar i rättegångar efter det att de fått ut den information man vill ha, säger Ulla Hoffmann, ledamot i socialförsäkringsutskottet.

Stockholmsresenärerna drabbas under dagen av förseningar och inställda tåg. De anställda på Connex genomför aktioner till stöd för den sparkade fackliga förtroendemannen Per Johansson. Men ansvaret för de trafikstörningar som drabbar trafikanterna är helt och hållet Connex, det företag som driver tunnelbanetrafiken i Stockholm.

 Företaget har misslyckats med sitt uppdrag att bedriva tunnelbanetrafiken. Genom sitt antifackliga agerande har man retat upp de anställda vilket i sin tur orsakat störningar i trafiken. Med uppsägningen av klubbordföranden Per Johansson har Connex utmanat hela arbetarrörelsen.

Idag, fredag den 18 november anordnar SEKO (den fackliga organisation som organiserar bland annat tunnelbaneförare och spärrvakter) en demonstation. Klockan 14.00 samlas man på Sergelstorg.

Huvudparollen är ”vi vägrar hålla tyst”. Det handlar om att värna fackets och de anställdas rätt att yttra sig. Den meddelarfrihet, dvs rätten att yttra sig om exempelvis missförhållanden på en arbetsplats, som gäller de offentligt anställda borde självklart omfatta alla verksamheter. Särskilt provocerande är det när denna rätt inte gäller verksamheter som betalas av våra skattepengar, vilket tunnelbanan i Stockholm faktiskt gör!

Vägra håll tyst! Stöd SEKO:S demonstration!

Lasse Ohly

Denna höst har det hänt saker i tre Europeiska huvudstäder, som vi bör fundera kring också i den svenska politiken.

Från Paris förstäder har vi i veckor nåtts av bilder på brinnande bilar. Det är bilder från en oförsvarlig vandalism, men tyvärr inte oväntad. Vi har sett bilderna förr, både från USA och Storbritannien. Det vi ser är resultatet av ett samhälle med djupa och växande klyftor. Ett samhälle där många har mycket och många inte ens hoppet om en bättre framtid.

Samma klyftor finns i Sverige, inte så djupa men dom hotar att växa. Det är dags att göra mer för att minska klyftorna. Jag tror inte på Reinfeldts recept, sänkt skatt och försämringar i a-kassa och sjukförsäkring. Men en politik både för jobb och välfärd är en väg till minskade klyftor.

Mindre klyftor ger också en vinst för alla. Idag är skillnaden i arbetskraftsdeltagande 20 % mellan svenskfödda och utlandsfödda. Om vi lyckas med det begränsade målet att halvera skillnaden på 10 år, skulle den offentliga ekonomin stärkas med 53 miljarder kronor. En verklig integration är bra i sig, att den sedan är så lönsam gör saken ännu bättre.

Från Berlin hör vi nyheten om en regering mellan socialdemokrater och kristdemokrater, tysklands moderater. En regering som skall bekämpa arbetslöshet och underskott. Medlen i Berlin verkar hämtade från Sverige 1994 när vänsterpartiet och socialdemokraterna kom överens om skattehöjningar och besparingar.

Men i tyskland genomförs skattehöjningar, högre moms och på högre inkomster av en kristdemokratisk kansler som gick till val på sänkt skatt, ja rentav plattskatt. Paradoxerna hopar sig? Hur kan man gå till val på en politik och sedan göra tvärtom? Varför går socialdemokraterna i koalition med kristdemokraterna när det finns en röd- grön majoritet bland väljarna? Svaret är kanske, borgerliga politiker som inte vågar säga som det är innan val och röda politiker i två partier som inte förmår sig att sätta sig ner för att samarbeta med varandra.

I Oslo väljer man ett annat spår. De norska väljarna röstade fram en röd- grön majoritet. Så trots att tre partier, socialistiske venstre, socialdemokraterna, och centerpartiet gick till val på skilda program, kom dom efter valet överens om en plattform och bildade en röd- grön regering. Det var möjligt, trots att dom hade stora principiella skillnader mellan sig, t.ex. när det gäller synen på EU och Nato, men det var möjligt eftersom de norska politikerna tog väljarna besked på allvar.

Tre slutsatser.

1. Sätt förorterna i centrum för en politik för arbete och välfärd, en politik där vi ser varje människa som en tillgång och där vi ställer arbetarrörelsens klassiska krav, gör din plikt, kräv din rätt.

2. Det är viktigt att handla i tid, att hålla nere både arbetslöshet och underskott. För en olycka kommer sällan ensam, och den som handlar för sent måste handla under tvång. Det är bra med kompromisser men det är inte bra för demokratin att förhandla bort valresultaten.

3. Följ det Norska spåret, riksdagsmajoriteten bör finnas med fullt ut när en regering tar sina beslut. Att samarbeta på annat sätt kan gå en tid men i längden skadas demokratin och parlamentarismen.

Lars Bäckström