Arbetsrätt, någon?
Nyliberalerna trampar upp takten i den borgerliga kulturtidskriften Neos andra nummer. Redaktören Peter Wennblad orkar inte ens göra omskrivningar för hur fint det vore att kunna ha statligt subventionerad hemhjälp, han konstaterar att det är billigare – och bättre för honom – utan skattsedel.
Men han har lite samvetskval, stackars Peter. Är det kanske så att hans invandrade städerskor lider av att skura hans skitiga toalett? Känner de sig utnyttjade av honom och hans familj och deras högre ekonomiska status?
I ”Myten om den olyckliga pigan” går han till botten med sina farhågor. Som, såklart, visar sig vara helt fel.
För i Peters hem är städhjälpen inte bara en svart-arbetande invandrad kvinna, hon är också en sann människovän som bara vill ”bistå en jäktad storstadsfamilj och samtidigt tjäna lite extra pengar”.
Hon intygar och övertalar Peter att han inte gör något fel och visar sig dessutom vara en jäkel på marknadsekonomi: ”om du bara betala 50 kronor i timme, då jag går till den som betalar mera. Då du förlorar, förstår du mig?”
Slutsats: den enda som har problem med svarta pigor är artikelförfattaren själv, eftersom samhället lärt honom att känna skam inför dem.
Frågor som pensionsinbetalningar, arbetsskadeersättning och sjuk-dito behandlas inte alls och i P1 hävdar artikelförfattaren att eftersom hans städhjälp inte bekymrar sig över den saken behöver inte han heller göra det. Vi är alla fria och jämlika individer på liberalismens världshav.
Slutet gott, allting gott, således.