Vänsterpartiet presenterar en rapport med en rad förslag kring småföretagen.
– Vi tror inte att de stora företagen i Sverige kommer att stå för någon stor sysselsättningsökning, sade Lars Ohly. Men bland småföretagen finns en stor potential för fler jobb! Idag arbetar 1,4 miljoner personer i företag som har mindre än 50 anställda
Vänsterpartiet tror inte att någon måste få det sämre för att någon annan ska få det bättre, sade Lars Ohly vidare. Man behöver t ex inte sänka ersättningsnivåer eller minska anställningstryggheten för de anställda – det går att förbättra villkoren för både småföretagarna och de anställda samtidigt.
Tillgång till kapital är mycket viktig fråga för småföretag, särskilt i glesbygd, sade Marie Engström, skatteutskottet. I många länder finns kreditgarantiföreningar och nu håller det på att växa fram liknande system i Sverige, något som vänsterpartiet vill stödja. En annan möjlighet är att staten tar större ansvar för kreditgarantier för småföretagen.
– En schablonskatt i s k kontantbranscher (t ex taxi, restauranger och frisersalonger) skulle kunna ge förenklingar och samtidigt försvåra skattefusk, sade Marie Engström.
– Många småföretagare nämner arbetsgivarens sjuklöneansvar som ett av sina största problem, sade Lennart Beijer, näringsutskottet. Vi föreslår att de allra minsta företagen ska undantas från sjuklöneansvaret och har fått igenom en utredning i frågan.
– Lagen om offentlig upphandling bör göras om så att småföretagen lättare ska kunna vara med och lämna anbud, sade Lennart Beijer.
Tal i kammaren den 13 juni 2006 kring ett betänkande av Tatjana Ždanoka – icke-diskriminering och lika möjligheter för alla.
Herr talman! Vi talar i parlamentet ofta, med all rätt, om ickediskriminering och lika möjligheter för alla. Jag välkomnar både den debatten och detta betänkande, och kan bara hoppas att medlemsländerna genomför konkreta åtgärder och att ”Europeiska året för lika möjligheter för alla” blir framgångsrikt för att uppnå ett samhälle som verkligen är för alla, oavsett funktionshinder, kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning.
Att olika former av diskriminering ofta diskuteras här, tror jag, beror på hur viktig och komplex frågan är och kanske framför allt att det visar hur otroligt mycket som återstår att göra.
Men jag gör ytterligare en iakttagelse, nämligen att det är aldrig de diskriminerade grupperna själva som får föra fram sina synpunkter här. Alltså, jag ställer mig frågan hur många ledamöter här och i de nationella parlamenten är ex vis funktionshindrade, tillhör minoritetsgrupper, har annan etnisk bakgrund? De flesta av oss tillhör medlemsländernas ”normgivande” befolkning. Jag anser att så länge det ser ut på detta sätt, både i politiska församlingar, i näringslivet, i utbildningssystemen, socialt och ekonomiskt så måste särskilda åtgärder vidtas för att få en verklig förändring.
Jag anser att diskrimineringen har pågått så länge, trots allt tal om förändring, så för att ändra situationen måste vi kunna använda positiv särbehandling. Idag använder vi negativ särbehandling som innebär att funktionshindrade eller minoritetsgrupper, för att kunna konkurrera med de ”normgivande” grupperna måste vara kunnigare, bättre och så vidare.
Det strider mot demokratin som innebär att alla ska ha samma möjligheter, därför kan jag också förespråka kvotering i vissa fall.
Tolv förslag för ett bättre EU
Jonas Sjöstedt, medlem i GUE/NGL
Publicerad i skriften Eureka! Vägar ut ur krisen (Nytt Europa/Kommittén för EU-debatt)
2006-06-01
Sommaren 2005 avvisades förslaget till ny konstitution för EU med klar majoritet och högt valdeltagande av väljarna i Frankrike och Nederländerna. Omröstningarna i de bägge länderna ledde till att ratificeringen av konstitutionen i andra medlemsländer avbröts.
Opinionsmätningar i en rad andra EU-länder pekade på att förslaget hade avvisats även där om folket hade tillfrågats. Min egen övertygelse, bekräftad av opinionsmätningar, är att även de svenska väljarna hade röstat nej till konstitutionen om de hade fått chansen.
Det avgörande skälet till att riksdagsmajoriteten inte ville ha en folkomröstning var sannolikt att de fruktade att förlora den. Omröstningarna och kritiken visar på en förtroendeklyfta mellan befolkning och politisk maktelit inom EU, men också på en sakligt grundad kritik mot själva den föreslagna texten till konstitution.
Om klyftan mellan elit och befolkning ska kunna överbryggas är det avgörande att resultaten från folkomröstningarna respekteras och att förslaget till konstitution därför helt förkastas. Om det inte sker, utan man istället kommer tillbaks med samma text i någon form, så lär misstron mot EU öka ytterligare.
Istället för det gamla förslaget till konstitution behövs ett nytt förslag som tar hänsyn till den kritik som framkom mot texten. När man analyserar väljarnas argument mot konstitutionen så består de av flera delar. Det fanns en tydlig kritik mot att EU blev för mäktigt och centralstyrt, samtidigt som unionen har stora demokratiska brister. Utvecklingen av EU i riktning mot superstat, som försvagar den nationella demokratin, underkändes. Det fanns kritik mot militariseringen av unionen.
Tvärtemot vad många har hävdat så var det däremot bara en mindre del av väljarna i Frankrike och Nederländerna som var emot EU-medlemskapet som sådant eller som angav utvidgningen av EU som argument för sin nej-röst.
Det riktades också mycket kritik, främst från vänster, mot att EU-fördraget i sig själv föreskrev en högerinriktad politik med avregleringar och en ensidig ekonomisk politik som gör det svårare att bekämpa sociala orättvisor. Texten hade mycket lite att erbjuda den som ville ha en politik för en bättre social situation, en mer offensiv miljöpolitik eller som ville göra något åt den orättvisa världsordningen.
En speciellt viktig fråga i denna debatt är villkoren för arbetskraftens rörlighet inom EU. Den nya EU-konstitutionen innehöll skrivningar om en avreglerad marknad för arbetskraft och krav på att direktiv om avreglering av tjänstesektorn skulle arbetas fram. Många vänster och arbetarväljare kritiserade, med rätta, konstitutionen för att den skulle kunna användas som en bas för attacker mot löntagarnas rättigheter. Det var dessa vänsterväljare som utgjorde merparten av nejsidans väljare i såväl Frankrike som Nederländerna.
Hur skulle då reformer av EU som verkligen skulle kunna få folkligt stöd kunna se ut? Här följer några förslag av ändringar av EU-fördraget, 12 stycken, som skulle leda EU åt ett annat håll och gå kritiken till mötes. Förslagen syftar till att demokratisera EU, till att skapa ett fördrag som i sig inte påtvingar länderna en viss politisk inriktning, reformer som gör det lättare att bekämpa sociala problem inom EU samt förändringar som skulle innebära att EU spelar en mer positiv roll i det globala samarbetet.
För att demokratisera EU krävs att makten avgränsas och kontrolleras av de nationella demokratierna. Om den avgörande makten över EU-politiken läggs i de nationella parlamenten så kan det som sker i EU få en verklig demokratisk förankring och bli en del av den nationella politiska debatten.
1) De nationella parlamentens makt måste öka och EU-kommissionens makt beskäras. Rätten att föreslå nya lagar i EU bör i framtiden tillhöra de folkvalda i de nationella parlamenten, inte byråkraterna i kommissionen. Kommissionärerna bör i framtiden utses, och kunna avsättas av, de nationella parlamenten. På så vis förankras makten över EU i de nationella demokratierna.
2) All lagstiftning måste ske i offentlighet så att de nationella parlamenten, och därmed väljarna, kan ställa dem som lagstiftar till ansvar och ge dem tydliga mandat. Det innebär att både rådsmöten, och de ambassadörsmöten, Coreper, där lagar stiftas i praktiken måste bli offentliga. En regering ska bara kunna rösta för ett förslag om det har stöd för det i sitt nationella parlament.
3) EUs makt måste avgränsas och beslutanderätten i medlemsländerna skyddas så att maktdelningen gentemot EU görs tydlig. Det kräver att pasarellen och flexibilitetsklausulen i konstitutionen skrotas för gott. Dessa gav EU möjlighet att utöka sitt maktområde på egen hand utan att ändra fördraget genom att fråga de nationella parlamenten. Högerpolitiken måste omprövas, besluten i EU ska styras av folkmajoriteten, inte marknadsliberal politik som är inskriven i fördraget. Bara om EU-fördraget görs åsiktsmässigt neutralt kan det accepteras av olika politiska inriktningar.
4) Alla formuleringar som kräver avregleringar och fria marknad som överordnat mål bör strykas ur fördraget så att det blir politiskt neutralt.
5) Alla regler om miljö, konsumentskydd och alkoholpolitik ska vara minimiregler. Den inre marknaden ska inte kunna förhindra länder att ha en mer ambitiös politik även om det begränsar införseln av vissa varor. Länder ska alltid ha rätt att föra en mer progressiv politik, men inte en med lägre ambitioner. På så vis tillåts länder inom EU att bli föregångare inom miljöområdet genom att ha hårdare krav och ta fram ny teknik.
6) I fördraget bör det skrivas in att den fria rörligheten på arbetsmarknaden ska ske med full respekt för nationella lagar och kollektivavtal som är till för att skydda löntagarna och deras sociala rättigheter. På så vis kan vi ha en gemensam öppen arbetsmarknad utan risk för att arbetare utnyttjas till sämre villkor eller att löntagarnas rättigheter undergrävs. Valutaunionen måste reformeras, EMU-politiken har visat sig vara ett hinder för att förbättra social välfärd och sysselsättning.
7) Full sysselsättning och välfärd måste göras till överordnade mål för samordningen av den ekonomiska politiken i EU. Dessa mål bör åtminstone jämställas med målet att hålla inflationen när centralbanken att tar beslut om valutapolitiken. På så vis kan valutapolitiken bli en del i en helhetlig politik för ekonomisk utveckling och högre sysselsättning.
8) Det bör införas en demokratrisk kontroll över ECB, eurons centralbank. Det är orimligt att instruktionerna för en så mäktig institution inte kan påverkas av folkvalda.
9) Idag knakar valutaunion i fogarna. Det bör införas en reglerad rätt för länder som har infört euron att åter införa nationell valuta under ordnade former. Om det inte kan ske i riskerar de stora olikheter och spänningar som finns inbyggda i systemet att leda till allvarliga kriser. EU måste inta en mer ansvarsfull roll i världen. Idag präglas politiken av att de egna intressena sätts främst samtidigt som utvecklingen i de fattigaste länderna i praktiken försvåras.
10) Militariseringen av EU måste avbrytas, de planer på gemensam armé, försvarsallians och obligatorisk upprustning som präglar konstitutionen måste skrotas. Istället bör en uttrycklig respekt för FNs beslut bli vägledande. På så vis kan EU stärka det globala samarbetet för fred och nedrustning.
11) Medlemsländerna och deras parlament måste få en starkare demokratisk kontroll över hur EU agerar i handelspolitiken. Global rättvisa och utveckling i de fattigaste länderna bör bli uttryckliga mål för EUs handelspolitik. Idag styrs den av EU-kommissionen under stark påverkan av storföretagen vars snäva intressen ofta tillåts styra unionens positioner.
12) Målen för EUs jordbruks och fiskepolitik måste skrivas om så att miljö och en rättvis global handel sätts främst. Alla exportsubventioner måste avskaffas, de slår idag sönder möjligheten att utveckla jordbruket i många utvecklingsländer. Finansieringen och den nationella utformningen av politiken kan i allt väsentligt återgå till medlemsländerna. På så vis kan stora besparingar göras samtidigt som utrymmet för den nationella demokratin och nationella olikheter växer. På EU-nivå behövs bara regler för jordbruket som ser till att handeln inte snedvrids och att bra miljökrav följs.
Ett EU som reformerades på detta sätt skulle i grunden ändra färdriktning. Det skulle bli en mer demokratisk och mindre centralstyrd union. Makten för tjänstemännen skulle minska medan öppenheten och de folkvaldas makt skulle öka.
Fördraget skulle bli politiskt neutralt och ge möjlighet för folkmajoriteten att styra unionens politiska inriktning. Det skulle bli ett EU som inom sina egna länder, men också globalt, skulle kunna göra betydligt mer för social rättvisa och en bättre miljö. Det skulle vara något helt annat än den centralstyrda och demokratiskt bristfälliga statsbildning på marknadsliberal grund som den föreslagna konstitutionen var ett steg på vägen till. Den förkastade konstitutionen arbetades fram av ett konvent där EU-kommissionen och federalistiskt inriktade EU-parlamentariker hade ett avgörande inflytande. Det visade sig att deras tankar om att omvandla EU i riktning mot ett Europas förenta stater hade mycket lite stöd bland EUs befolkningar.
En ny ändring av EUs fördrag måste få ett annat innehåll, men också arbetas fram och antas med en metod som har folkligt förtroende. Om man använder ett konvent så bör det helt bestå av företrädare för nationella parlament. Det är också de nationella parlamenten som ytterst måste anta eller förkasta ett nytt fördrag. Ju fler länder som låter ett det beslutet styras av en folkomröstning, desto större demokratisk förankring. Med ett annat innehåll i fördraget och en mer demokratisk arbetsmetod när det antas kan EUs utveckling återvinna en del folkligt förtroende.
Efter att konstitutionen hade avvisats i Frankrike och Nederländerna utbröt en viss förvirring inom EU. De flesta länder avbröt sin process av att ratificiera förslaget via folkomröstning eller beslut i nationella parlament. Istället beslöt man sig inom EU för en reflektionsperiod. Men EU:s ledare har inte klart uttalat att förslaget har fallit, detta trots att en förändring av EU:s fördrag kräver att alla länder röstar för det.
Mycket tyder på att ledande krafter inom EU vill återkomma med samma förslag inom ett par år. Reflektionsperioden har i så fall bara handlat om att EU:s maktelit har reflekterat över hur man kan köra över opinionen i medlemsländerna.
Detta vore den sämsta av lösningar av flera skäl. Det skulle innebära att ett dåligt förslag till konstitution återkommer. Det skulle innebära att EU visar att man inte bryr sig om sina egna demokratiska spelregler. Det skulle riskera att dramatiskt öka misstron mot unionen bland befolkningarna.
Under onsdagskvällen gjorde ett 50-tal poliser razzia mot den svenska bit-torrent-trackern ”The Pirate Bay”. Detta trots att upprepade svenska rättsfall har visat att verksamheter som denna inte strider mot svensk lagstiftning.
– Att bekosta 50 poliser för att jaga ned 3 ungdomar som i princip bedriver en länksida är uppseendeväckande och fullständigt orimligt, säger Ida Gabrielsson ordförande i Ung Vänster.
Även Piratbyrån, en organisation som förespråkar och aktivt arbetar för en förändring av upphovsrättslagstiftningen, har blivit drabbad då deras sida också stängdes ned. I och med detta tillslag har Antipiratbyrån – skiv- och filmbolagsjättarnas lobbyorganisation, med hjälp av polisen tagit ifrån dem rätten att uttrycka sin åsikt. En åsikt som delas av väldigt många.
– Piratbyrån har aldrig bedrivit någon olaglig verksamhet. Deras ”brott” är att de har bedrivit en fullt legitim opinionsbildning, något som inte uppskattas av deras meningsmotståndare. Att polisen går Antipiratbyråns ärenden och tar till metoder som inskränker organisationers demokratiska fri och rättigheter är mycket allvarligt, fortsätter Ida.
– Ung Vänster kräver att hetsjakten på Sveriges ungdomar omedelbart stoppas. Piratkopiering är ett självklart sätt att använda den nya tekniken och Internet är till för att sprida information. Det krockar naturligtvis med företagens vinstintressen, därför försöker de sätta stopp för utvecklingen, avslutar Ida Gabrielsson.