Norge föregångsland?
Denna höst har det hänt saker i tre Europeiska huvudstäder, som vi bör fundera kring också i den svenska politiken.
Från Paris förstäder har vi i veckor nåtts av bilder på brinnande bilar. Det är bilder från en oförsvarlig vandalism, men tyvärr inte oväntad. Vi har sett bilderna förr, både från USA och Storbritannien. Det vi ser är resultatet av ett samhälle med djupa och växande klyftor. Ett samhälle där många har mycket och många inte ens hoppet om en bättre framtid.
Samma klyftor finns i Sverige, inte så djupa men dom hotar att växa. Det är dags att göra mer för att minska klyftorna. Jag tror inte på Reinfeldts recept, sänkt skatt och försämringar i a-kassa och sjukförsäkring. Men en politik både för jobb och välfärd är en väg till minskade klyftor.
Mindre klyftor ger också en vinst för alla. Idag är skillnaden i arbetskraftsdeltagande 20 % mellan svenskfödda och utlandsfödda. Om vi lyckas med det begränsade målet att halvera skillnaden på 10 år, skulle den offentliga ekonomin stärkas med 53 miljarder kronor. En verklig integration är bra i sig, att den sedan är så lönsam gör saken ännu bättre.
Från Berlin hör vi nyheten om en regering mellan socialdemokrater och kristdemokrater, tysklands moderater. En regering som skall bekämpa arbetslöshet och underskott. Medlen i Berlin verkar hämtade från Sverige 1994 när vänsterpartiet och socialdemokraterna kom överens om skattehöjningar och besparingar.
Men i tyskland genomförs skattehöjningar, högre moms och på högre inkomster av en kristdemokratisk kansler som gick till val på sänkt skatt, ja rentav plattskatt. Paradoxerna hopar sig? Hur kan man gå till val på en politik och sedan göra tvärtom? Varför går socialdemokraterna i koalition med kristdemokraterna när det finns en röd- grön majoritet bland väljarna? Svaret är kanske, borgerliga politiker som inte vågar säga som det är innan val och röda politiker i två partier som inte förmår sig att sätta sig ner för att samarbeta med varandra.
I Oslo väljer man ett annat spår. De norska väljarna röstade fram en röd- grön majoritet. Så trots att tre partier, socialistiske venstre, socialdemokraterna, och centerpartiet gick till val på skilda program, kom dom efter valet överens om en plattform och bildade en röd- grön regering. Det var möjligt, trots att dom hade stora principiella skillnader mellan sig, t.ex. när det gäller synen på EU och Nato, men det var möjligt eftersom de norska politikerna tog väljarna besked på allvar.
Tre slutsatser.
1. Sätt förorterna i centrum för en politik för arbete och välfärd, en politik där vi ser varje människa som en tillgång och där vi ställer arbetarrörelsens klassiska krav, gör din plikt, kräv din rätt.
2. Det är viktigt att handla i tid, att hålla nere både arbetslöshet och underskott. För en olycka kommer sällan ensam, och den som handlar för sent måste handla under tvång. Det är bra med kompromisser men det är inte bra för demokratin att förhandla bort valresultaten.
3. Följ det Norska spåret, riksdagsmajoriteten bör finnas med fullt ut när en regering tar sina beslut. Att samarbeta på annat sätt kan gå en tid men i längden skadas demokratin och parlamentarismen.
Lars Bäckström