Skip to main content

Israel erkänner kärnvapen

Israel har länge varken dementerat eller bekräftat påståenden om att landet skulle inneha kärnvapen.

 Men i en teveintervju som sändes i tysk teve den 11 december nämnde premiärminister Ehud Olmert som exempel på ansvarstagande kärnvapenstater ”USA, Frankrike, Ryssland – och Israel”. Israels regering dementerar att uttalandet skulle vara resultat av en policyförändring och politiska bedömare spekulerar i om Olmert helt enkelt råkat försäga sig. Uttalandet vållade dock omedelbart starka reaktioner i Israel – på båda sidor av den politiska skalan. Högerpolitikern Yuval Steinitz krävde Olmerts avgång eftersom han inte ”kan hålla tungan i styr kring känsliga säkerhetsfrågor”, rapporterar Ekot. Även fredsarkitekten Yossi Beilin menar att Olmert borde lämna makten.

Martin Halldin

Inlagd av Rolf Henriksson

Imorgon röstar vi om barnens hälsa

Det var meningen att EU:s nya kemikalielagstiftning – Reach – skulle skydda oss från de tiotusentals kemiska ämnen som släpps ut på marknaden och i miljön. Vi behövde ett paraply. Men det blev ett durkslag, skriver EU-parlamentariker Jens Holm (v).

 Det var en revolutionerande, övergripande lag. Det var en modig lag, som på en gång försökte ta kontroll över alla de kemikalier som idag sprids utan att någon vet hur farliga de är.
Jag skriver var. För i åtta år har hundratals, kanske tusentals, heltidsarbetande lobbyister betalda av kemikalieindustrin fokuserat på Reach. De har ägnat sig att urholka Reach. Åt att förtala, försena, förstöra Reach.
De lyckades väl. EU-parlamentariker, ministrar och diplomater har fjäskats för och hotats. Middagar och luncher har serverats. Bjudresor har arrangerats. Framför allt har skräckscenarier målats upp. Om industrin skulle bli tvungen att själva ta ansvar för sina produkters säkerhet så skulle miljoner människor bli arbetslösa. I alla fall enligt studier betalda av industrin.
För det var det som Reach ville. Ämnen som säljs på marknaden skulle kontrolleras, så de inte är giftiga. Inte ger barn cancer. Innan det är för sent. Men nej, för svårt, dyrt, omöjligt, byråkratiskt, orättvist, stackars industrin! lät klagosångerna.

En blåsig torsdagskväll i november kom EU-parlamentets större partigrupper till slut överens med ministerrådet. Industrins seger är förkrossande. Kraven på att undersöka om ämnen är giftiga blir mycket låga. Mycket giftiga ämnen som orsakar cancer och kromosomskador ska få fortsätta användas – även om det finns ersättningar som är mindre farliga.
Inför omröstningen i EU-parlamentet imorgon den 13 december vill jag säga två saker till alla er som har motarbetat Reach. Alla ni som förstört Reach, för pengar, makt, tjänster och gentjänster, för karriären. Ni chefer på tyska kemijätten BASF, ni lobbyister för kemikalieindustrin, ni diplomater i EU-korridorerna som gått kemikalieindustrins ärenden.
För det första vill jag erkänna inför er att jag tvivlar själv ibland. Kunde jag ha gjort mer för att rädda Reach? Detta var vår generations stora chans att ta kontrollen över de giftiga ämnen som sprids i miljön, i oss, i våra barn. Som ger cancer, missbildningar, barnlöshet, hjärnskador, allergier.
För det andra vill jag att ni ska veta att jag är djupt frustrerad inför mitt barn, för att hon kanske blir sjuk en dag för att jag inte lyckades bättre i min kamp mot er. För att hon kanske blir sjuk av alla kemikalier som kommer att fortsätta spridas i hennes mat, leksaker och kläder, i hennes omgivning och i hennes kropp.

Jag har ännu ett litet hopp kvar inför omröstningen i EU-parlamentet imorgon. Det enda som kan rädda en stark lagstiftning nu är en kraftig omsvängning bland EU-parlamentarikerna. De skulle till exempel kunna stödja vänstergruppens och de grönas förslag om ett starkt Reach.
Det kräver att ett stort antal parlamentariker röstar för sitt samvete. Även om de då måste rösta emot sin partigrupps vilja. Sådan är situationen för de svenska ledamöterna från moderaterna, centerpartiet, kristdemokraterna, folkpartiet och socialdemokraterna, som alla är med i partigrupper som har gått med på att erodera Reach.
Jag hoppas att detta mod finns.

Jens Holm (v), EU-parlamentariker, ansvarig för Reach i parlamentets vänstergrupp GUE/NGL

Inlagd av Rolf Henriksson

Ung vänster tar strid för facket

Nu går Ung vänster in i striden om salladsbaren Wild’n’Fresh i saluhallen. Ungdomsförbundet stöder Hotell- och restaurangfacket som utfärdat en blockad mot matstället.

 -Unga har det redan tufft på arbetsmarknaden. Om företagen vägrar skriva på avtal blir det ännu värre, säger Thaher Pelaseyed, ordförande för Ung vänster i Göteborg och Bohuslän.

Tecknade inte kollektivavtal
I höstas valde ägaren Sofia Appelgren, 24, att inte teckna kollektivavtal med HRF.
– Två unga tjejer jobbar i salladsbaren och de går miste om sjukpenning och semesterersättning.
– Ungdomars rättigheter kommer att undermineras om fler företag tar efter salladsbarens exempel. Det är fackförbundens uppgift att slåss för våra rättigheter och vi stödjer dem, säger Thaher Pelaseyed.
Enligt Pelaseyed utnyttjar arbetsgivarna faktumet att det svårt för unga att hitta ett arbete.
– Om du söker ett jobb och inte accepterar dåliga arbetsvillkor tar företaget nästa person i kön, säger han.

Av Sofia Strandberg

Inlagd av Rolf Henriksson

Ex-diktatorn Pinochet död

Chiles förre president Augusto Pinochet avled på söndagen, 91 år gammal.
Han drabbades av en hjärtinfarkt förra helgen och genomgick en operation, men hade rapporterats må bättre de senaste dagarna.

 Uppgifterna om hans död kom från chilenska tv-stationer och bekräftades efter en stund av sjukhuset.

– Han avled omgiven av sin familj, sade läkaren Juan Ignacio Vergara till reportrar utanför militärsjukhuset i Santiago.

– Vi kommer med fler uppgifter senare i eftermiddag, sade läkaren vid 15-tiden lokal tid.

En kort stund innan Pinochet dog hade läkarna gått ut med en bulletin om att han var på bättringsvägen.

Läkarna beskrev hans tillstånd som "tillfredsställande" och sade att han andades bättre och tränade sina muskler.

Arbetsmyran som blev hjärtlös diktator: Av Nathan Shachar
I början av september 1973 talade det mesta för att Chiles nye ÖB Augusto Pinochet skulle avsluta sin karriär utan buller och rubriker. Han var känd i kasernerna som en samvetsgrann och litet fantasilös arbetsmyra, inte som någon ledartyp.
Flera av de mer färgstarka militära ledare som i hemlighet konspirerade mot Chiles valda regering föraktade honom för vad de tog för hans lojalitet med den vacklande socialistregeringen.

Men omständigheterna knuffade Pinochet in på historiens stora scen.

Drygt ett dygn före kuppmorgonen den 11 september dök några av kuppmännen upp hemma hos Pinochets, mitt under hans dotters födelsedagskalas, och ställde honom inför ett ultimatum:

"Är du med oss eller mot oss?"

Pinochet insåg att "fel" svar skulle kosta honom livet, och motvilligt anslöt han sig till projektet.

Men redan kuppmorgonen, under radiotelefonkonsultationerna mellan sammansvärjningens ledare – angav Pinochet tonen, och var den som hårdast drev den kompromisslösa linjen under stormningen av presidentpalatset.

Det enda sättet för president Salvador Allende att överleva, insisterade Pinochet, var att gå i exil med sin familj.

Det är inte klart om Pinochet studerat Macchiavelli, men hans agerande efter kuppen skulle ha vunnit den florentinske maktfilosofens gillande.

I fråga om skoningslöshet, cynism och intrigspel lämnade Pinochet sina bildade och aristokratiska rivaler långt på efterkälken, och efter bara ett år vid makten var han i praktiken envåldshärskare.

Pinochet har av många fått nästan hela äran för Chiles exempellösa ekonomiska uppsving.

Hans marknadsekonomiska reformer, baserade på nobelpristagaren Milton Friedmans teorier, slog ut många chilenska industrier, men var startskottet för Chiles exportdrivna tillväxtkurva, som fortsätter peka uppåt än i dag.

Naturligtvis var det tacksamt för Pinochet att kunna genomföra strukturomvandlingen utan kritisk press, utan oppositionspartier, utan fackföreningar och utan strejker.

Men det fanns en viktigare och mindre synlig orsak till Chiles framgångar: landets demokratiska tradition, som var så stark att inte ens Pinochet kunde bryta den.

Den borgade för ett minimum av integritet hos ämbetsmän, domare och poliser, i skarp kontrast mot förhållandena i grannländerna, och lockade utländska och inhemska investerare.

Det är ju ett faktum att ekonomins segertåg fortsatte också under demokratiskt styre, och i synnerhet under den socialistiska regeringen 2000-2006.

Pinochet liknade i mycket Spaniens diktator Francisco Franco, med vilken han kom väl överens.

Bägge var alldeles hjärtlösa. Inte ens i segerns ögonblick, då deras fiende krossats, visade de minsta storsinthet, utan mördade meningsmotståndare av ren princip.

Fram till häromåret utspelades all chilensk inrikespolitik i Pinochets skugga.

Men under sina sista år vid makten lyckades president Ricardo Lagos slå en kil mellan Pinochet, försvaret och de bägge politiska partier som har honom att tacka för sin existens.

Pinochets sista år var blev serie förödmjukelser som for hårt fram med hans avsevärda popularitet.

Särskilt bittert måste det ha varit för honom att se sin grundmurade image av kärv och försakande landsfader slås i spillror.

Pinochet var grym och hård, men hans händer var rena, hette det ofta till hans försvar.

Men verkligheten, visade det sig, var mycket annorlunda: Under hela sin styrestid hade Pinochet slagit mynt av sitt ämbete och stoppat undan stora pengar i utländska bankkonton.

 

Inlagd av Rolf Henriksson