Klimatet kommer att förändra på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Hur stora klimatförändringarna blir kan vi ännu påverka. Vi behöver ställa om vår energiförsörjning mot förnyelsebar energi och öka energieffektiviseringen. Dessutom krävs radikala åtgärder för att minska utsläppen från transportsektorn.

Många kommuner är beredda att göra stora investeringar om de får en ekonomisk stimulans. Över 50 kommuner i Sverige sökte i år bidrag från staten för att minska klimatpåverkan.

Bland dessa kommuner finns givetvis Uddevalla som har sökt och fått bidrag under flera år. För år 2007 har Uddevalla sökt nära 66 miljoner kronor vilket utgör 27% av kommunens hela miljörelaterade investering som bl a omfattar utbyggnad av fjärrvärmenäten, byte till lågenergiarmatur i gatubelysningen, vindisolering av småhus och inköp/konvertering av miljöfordon. Givetvis kommer de miljörelaterade investeringarna i Uddevalla kommun att fortsätta även kommande år, men finns det då några klimppengar att söka från staten? Hur kommer detta att påverka viljan att satsa på miljöinvesteringar i framtiden.

Det bidrag kommuner, och andra aktörer, sökt heter Klimatinvesteringsprogrammet (Klimp). Totalt har man i år sökt 2,4 miljarder i bidrag till investeringar på 10 miljarder. Investeringarna kan t.ex. gälla såväl biogasproduktion som utbyggnad av fjärrvärme eller att minska utsläppen från transporter.

Vänsterpartiet har på riksplanet varit drivande när Klimpen inrättades 2003 och för att öka dess anslag. Att stödet varit framgångsrikt visar undersökningar från både Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen (SNF). Koldioxidutsläppen beräknas minska med 567 000 ton per år tack vare Klimpen. Trots det är Klimpen hotad. I en tid när allt fler blir medvetna om nödvändigheten av effektiva klimatåtgärder har regeringen tvärtom valt att slopa stödet efter 2008 i sin budget. Vänsterpartiet har i sitt budgetförslag i riksdagen satsat över 2 miljarder på Klimpen, vilket är mer än alla andra partiet. Vi hoppas att regeringen tar sitt förnuft till fånga och behåller det framgångsrika styrmedlet för kommunernas klimatarbete även i framtiden.

Det är också vår förhoppning och politiska vilja att Uddevalla kommun finns bland de kommuner som söker bidraget kommande år. Det förtjänar kommande generationer.

Rolf Henriksson, Ordförande Vänsterpartiet Uddevalla 070-4054958

Borgare har alltid haft svårt att förstå demokrati. Historiskt har det handlat om att man tyckt att bara ”lämpliga och kompetenta” medborgare bör delta i beslut. Allmän rösträtt för män och kvinnor infördes först efter årtionden av kamp från de ”olämpliga”. På senare år har det snarare handlat om att minska demokratins makt.

Enligt den borgerliga ideologin ska demokratin inte lägga sig i alltför mycket, det mesta som har med makt och pengar att göra klarar ”marknaden” av bättre. Det är därför vi idag har en expertstyrd riksbank, en avreglerad finansmarknad och det är därför borgerliga ideologer gång på gång försöker föreslå nya ”expertgrupper” som ska granska politiken och föreslå lämpliga åtgärder.
Det här brukar ofta vara riktigt parodiskt.
Som när borgerliga ledarsidor på allvar tycker att en borgerlig nationalekonom som Lars Calmfors är lämplig att ”neutralt” föreslå vad som bör göras eller inte vad gäller arbetslöshet och trygghet.
Mer allvarligt är det när man lyckas få igenom tvångströjor i politiken som gör att ”utgiftstak” och ”överskottsmål” hindrar riksdag att genomföra en politik som minskar klyftor.
Saken blir ju inte roligare av att sådana borgerliga tvångströjor införts av s., dvs Persson/Nuder.

Men nu har vi en ny borgerlig regering och plötsligt har tonen ändrats. I nyliberala DN kan man läsa att bara riksdagen ska ha makt att besluta, riksdagen är suverän, den som ifrågasätter riksdagens rätt att sänka a-kassan och förstöra försäkringen är ”odemokratisk”.
Sven Otto Littorin går leende alla protester till mötes med orden ”ha, ha, vi vann ju valet”.
Plötsligt är demokrati något som hotas för att människor blivit förbannade.

Det är kanske dags att förklara något grundläggande. Demokrati är INTE val vart fjärde år, demokrati är en styrelseform där olika krafter slåss om utvecklingen VARJE DAG. Demokrati är olika makter som står mot varandra i öppen kamp. Å ena sidan finns den ekonomiska makten som utpressar politiken varje dag, å andra sidan finns miljoner löntagares krav på att få skydd och stöd mot denna ekonomiska makt.
Mellan dem finns miljoner människor som antingen inte får eller kan arbeta, lägg till gamla och barn och plötsligt ser vi en kittel av olika behov som ständigt möts och ställer krav på en stat. Att reagera handlar om att ta ansvar för effekterna av sina beslut, fundera över om skrivbordstankarna verkligen fungerar i verkligheten. Och demokratins möjlighet att korrigera en regering är genom att visa effekterna av ett idiotiskt beslut.
Det gjorde de svenska storföretagen när de spekulerade sönder den korkade fasta valutan 1992 (vilket var Carl Bildts stora prestigeprojekt).
Det gjorde miljörörelsen när den till slut efter år av kamp tvingade fram en folkomröstning om kärnkraft.
Det gör fackföreningsrörelsen idag när man visar på de ekonomiska och politiska effekterna av att förstöra a-kassan och försämra för löntagarna.

Borgare har svårt att förstå demokratin. De stöder odemokratiska maktförhållanden och låtsas som att de inte är något problem. Kapitalägares behov är viktigare än löntagarnas. Yttrandefriheten är mindre viktig än ägandets frihet (annars skulle borgare reagera på att 90 procent av all media är borgerligt ägd och styrd). Mäns behov är viktigare än kvinnors (därför får politiken inte ingripa med kvotering och en utjämningspolitik).
Ideologiskt är borgare nakna när man diskuterar demokrati.

Det är sant att drygt 40 procent av svenska folket valde alliansen (inräknat alla som inte röstar) det ger en majoritet i riksdagen, men det kan ju samtidigt betyda att 80 procent av folket är emot en sakfråga som regeringen vill driva. Om man då är döv inför protesterna har man missat demokratins poäng.
En riksdagsmajoritet kan fatta beslut om att sänka löntagarnas levnadsstandard. Höjda avgifter och sänkta ersättningar drabbar de med lägsta löner högst. Formellt har inget fel begåtts.
Men det absurda är att om då löntagarna samlar sig och säger ”nej, vi tänker inte arbeta under de här villkoren” dvs om man går ut i en strejk – då kallas det ett hot mot demokratin.
En politisk strejk handlar om att man tycker priset man får för jobbet, blivit för dåligt. Löntagare säljer ju sitt arbete och har all rätt i världen att bestämma till vilket pris man vill sälja sig.
Om man INTE får göra det så har vi hamnat i en diktatur, att ifrågasätta politiska strejker och opinionsskapande mot en politik, är att ifrågasätta själva demokratin.
Nej, det förstår inte borgare.

Men det begriper de fackliga ledare, ja även de som idag är EMOT en politisk strejk. De tror att den inte skulle lyckas, det är en ny kampmetod för landet, den kräver förberedelse och diskussioner och kanske lokala omröstningar för att fungera.
En politisk strejk är förvisso ingen mediehype, det kommer att möta motstånd och protester från 90 procent av medievärlden, och det är därför en kamp man inte får förlora.
Men jag tror de gör fel bedömning. Lokala fackklubbar runt om i landet säger också något annat. En kort politisk strejk skulle samla löntagarna, visa motståndarens riktiga ansikte.
Men det viktiga är att man är ense om att demokrati handlar om rätten att göra motstånd, även via strejk.

Därför demonstrerar fackföreningarna den 14 december. Deltagarna försöker visa regeringen att de leker med allvarliga saker när de förstör för löntagare.
Och om Littorin bara fortsätter skratta?
Då fortsätter den demokratiska kampen. Tro inte att det blir tyst i fyra år. Nästa steg är strejk. Nån gång fastnar skrattet i halsen på den glade borgaren.

Johan Ehrenberg

Inlagd av Rolf Henriksson

-Vad avser statsrådet Åsa Thorstensson göra för att de hotade järnvägslinjerna, som t.ex. Bohusbanans sträcka Smedberg- Strömstad, inte skall läggas ner utan tvärtom utvecklas och vara en del av ett hållbart transportsystem med minskade utsläpp som följd? frågar Wiwi-Anne i sin interpellation.

Interpellation till infrastrukturminister Åsa Thorstensson

Nedläggning av Bohusbanans sträcka Smedberg-Strömstad och andra hotade järnvägssträckor 

Larmrapporterna om klimatförändringarna kommer nu slag i slag. Enligt Världsbankens förre chefsekonom Nicholas Sterns utredning kommer klimatförändringarna, om vi inte stoppar dem nu, att kosta lika mycket som båda världskrigen tillsammans, göra 200 miljoner människor hemlösa och utrota två av fem djurarter. Det går dock fortfarande att påverka hur stora effekterna av klimatförändringarna blir och hur snabbt de kommer. För detta behövs det många åtgärder och vi måste agera nu. Det är av avgörande betydelse att vi agerar snabbt och kraftfullt i klimatfrågan under de kommande 10-20 åren.

Att minska utsläppen från transportsektorn är den kanske största utmaningen för Sverige. Riksdagen har fastlagt att utsläppen av koldioxid från transporter i Sverige 2010 bör ha stabiliserats på 1990 års nivå, men istället har utsläppen ökat med 9 procent. Och prognoser visar att det kommer ske en ökning med 2 procent per år.

Vi vill se ett transportsystem som är ekologiskt hållbart. Det betyder bl.a. att vi måste få fler transporter av gods och människor att flytta från vägtrafik till järnväg och kollektivtrafik. Det är även helt i linje med riksdagens transportpolitiska mål God miljö, som innebär att transportsystemet ska bidra till att miljökvalitetsmålen uppnås. För att göra tågtrafik attraktivt krävs en viss kvalité när det gäller standard, tillgänglighet och punktlighet.

Enligt Banverket räcker dock inte de medel som staten aviserat till underhåll av vissa lågtrafikerade järnvägbanor och om inte mer medel tillskjuts måste sannolikt 17 järnvägssträckor att läggas ned på grund av bristande anslag till underhåll. På tio stycken av dessa äger ingen trafik alls rum för närvarande. På fem av dessa går det något enstaka tåg per dag, men på två stycken går det något mer trafik t.ex. på Bohusbanans sträcka Smedberg- Strömstad. Underhållet på sträckan beräknas upphöra 2010. Istället för att lägga ner sträckan borde hela Bohusbanan moderniseras och utvecklas, så att den blir konkurrenskraftig gentemot E6.

Bohusbanan skall fungera i det moderna kommunikationssamhället – inte vara en museijärnväg ifrån 1905. Det bör gå lika snabbt att ta sig fram på järnväg som med buss eller bil. Hastigheten måste upp och det innebär kanske att man rätar ut kurvor. Om godstrafiken skall öka med lastbil på tåg kanske banvallen måste förstärkas.

En upprustning av stationsområdena är också viktig. Kliver man av tåget i Skee känns det som om man förflyttats till 1950-talsfilmen "En man klev av tåget". Om man står på den mörka Skee station och väntar på ett tåg som är försenat finns ingen information att få om tåget skall komma eller inte, och inte heller något telefonnummer man kan ringa från sin mobil för att få information. Miljön är totalt avvisande till presumtiva passagerare och vem vill ta tåget då?

Även om dessa banor idag är lågtrafikerade är det ett stort resursslöseri att avskaffa redan befintlig infrastruktur. Istället borde vi se värdet av att försöka utnyttja en infrastruktur som vi redan har betalat för. Den största investeringen är redan genomförd i och med att banan finns där. Vi behöver ett ekologiskt hållbart transportsystem och här utgör järnvägen ett modernt, effektivt och miljövänligt sätt att förflytta både gods och människor på. Att i det läget göra sig av med järnvägskapacitet är helt fel väg att gå.

Men istället för att skjuta till mer pengar till järnvägen vill regeringen i sin budgetproposition minska resurserna på järnvägen. Regeringen gör en nedskärning av banunderhållet med 160 miljoner kronor jämfört med det beräknade beloppet som den tidigare regeringen hade avsatt i budgeten 2006. Vi avvisar detta förhållningssätt och återför dessa 160 miljoner kronor i vårt budgetförslag. Neddragningen av Banverkets anslag av banhållning med 160 miljoner är kanske början på den inslagna vägen att prioritera vägtrafik framför järnväg. Vi ser på detta med stor oro.

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till neddragningar av Banverkets anslag. Vi föreslår att det avsätts 1 000 miljoner kronor under 5 år, för att säkerställa att Bohusbanans sträcka Smedberg – Strömstad samt de andra hotade banorna inte läggs ned. Det betyder 200 miljoner kr varje år.

Vänsterpartiet föreslår dessutom att det under kommande treårsperiod avsätts 2 250 miljoner kronor till ökat banunderhåll, vilket är tänkt att minska förseningarna och höja kvalitén på tågtrafiken. För år 2007 betyder det att anslaget höjs med 500 miljoner kronor. Sammanlagt vill vi avsätta 3,3 miljarder kronor mer än regeringen till järnvägstrafiken, vilket skulle dels rädda de hotade järnvägssträckorna men även förbättra tågtrafiken så att det blir mer fördelaktigt att välja tåget för bilen.

Frågor:

1. Hur tänker statsrådet Åsa Thorstensson agera för att järnvägstrafiken skall öka och inte minska, som en del av Sveriges politik för att minska utsläppen av växthusgaser?

2. Vad avser statsrådet Åsa Thorstensson göra för att de hotade järnvägslinjerna, som t.ex. Bohusbanans sträcka Smedberg- Strömstad, inte skall läggas ner utan tvärtom utvecklas och vara en del av ett hållbart transportsystem med minskade utsläpp som följd?

Wiwi-Anne Johansson (v)
Ledamot av Miljö- och jordbruksutskottet

Telefon 08 786 57 12
Mobil 0705 76 45 76
Sveriges Riksdag
100 12  Stockholm
[email protected]

Inlagd av Rolf Henriksson

Arbetslivsinstitutet (Ali) ska omgående läggas ned – redan den 1 juli 2007 kommer all verksamhet att upphöra. Förvisso en liten detalj i högeralliansens första budget, men likväl en symbol för det systemskifte som nu rullar på.

 Arbetslivsinstitutet arbetar med forskning om arbetslivets villkor, bland annat om arbetsskador, stress, anställningsförhållanden och ohälsa i arbetslivet. Dessutom används dessa nya kunskaper om hur arbetslivet sliter ut människor av dem som arbetar med arbetsmiljöfrågor. Genom utbildningsinsatser knöts forskning och arbetsliv samman.

Arbetslivsinstitutets forskningsresultat gav en helt annan bild av samhället än den som borgerliga tyckare och opinionsbildare sprider i sina alster. Det väckte ont blod. Följaktligen jublar nu ledarskribenter på borgerliga ledarsidor för att dessa kunniga och alternativa röster tystnar. Peter Wolodarski skrev (DN 18/10 -06) att nedläggningen av Ali var ett av de mest »oväntade och välkomna beskeden« i budgeten. Han gladdes över att det skulle ändra »värderingsklimatet«. »På kort sikt betyder det inte så mycket, men efter några år påverkas debatten, forskningen och det offentliga samtalet.«

I ett samhälle med bedövande borgerlig medial övervikt ska således kritiska röster långsamt strypas. Med tanke på att moderaterna och folkpartiet helt vill avveckla presstödet, samt att man redan nu planerar för förändringar av public service – är det oroväckande. Vad är yttrandefriheten värd om endast marknadens röster får tala?
På så vis följer systemskiftet den logik som i övrigt präglar högeralliansens taktik: att tala väl om den svenska modellen i retoriken, men i praktisk politik långsamt krossa den. Sällan har skillnaden mellan vältalig retorik och verklig politik varit större än när man läser högeralliansens första budget.

Maktbalansen på arbetsmarknaden kommer kraftigt att förskjutas till kapitalets fördel. Försämringarna av a-kassan, neddragningar på arbetsmiljöverket och neddragningarna på arbetsmarknadspolitiken där cirka 60 000 ska kastas ut i öppen arbetslöshet har ett tydligt syfte: att pressa ned löner och skapa utrymme för en låglönemarknad i den privata tjänstesektorn. Detta förstärks av alla skattesubventioner till hushållsnära tjänster. De som kan stå emot detta är löntagarnas organisationer. Följaktligen fördyras medlemskap i a-kassan och facket, vilket syftar till att försvaga den samhällskraft som kan stå emot.

Försämringarna av socialförsäkringarna syftar till att stimulera fram fler privata lösningar, där de som löper störst risk också ska få betala mer. De som jobbar inom arbetaryrken och löper störst risk för att bli utsliten, långtidssjukskriven eller arbetslös får betala mest. På sikt kommer detta att slå sönder det solidariska kitt som är en av grunderna för den svenska modellen.

En omfattande privatiseringsvåg väntar genom slopandet av stopplagarna. Sjukhus ska säljas till marknaden och det ska bli tillåtet att gå före i kön om man har privata sjukförsäkringar. Statliga företag ska privatiseras för 50 miljarder per år. Slopade stöd till bostadsbyggande, samt planerade utförsäljningar av allmännyttan kommer att förändra den sociala bostadspolitiken i grunden.

En del personer som jag träffar säger att de inte förstod att detta skulle hända. Men allt det här gick ju alliansen till val på. Förvisso under en smart retorik, men ingen väljare kan säga att de inget visste. Andra hävdar fortfarande att inget av detta kommer att ske – att det är konspiratoriskt och felaktigt. Till dem vill jag åter citera DN:s marknadsliberale skribent Peter Wolodarski: »Fredrik Reinfeldt vann makten genom att stjäla retoriken och argument från sina politiska motståndare. Nu vrider han samhället i tydlig borgerlig riktning. Det går långsamt men det går framåt.«

Stefan Carlén är ordförande i Föreningen Ordfront

Inlagd av Rolf Henriksson