I dagens riksdagsdebatt om jämställdhets- och diskrimineringsfrågor menade Camilla Sköld Jansson, vänsterpartiets representant i riksdagens arbetsmarknadsutskott, att det är dags att arbetsmarknadens parter kliver fram och tar konsekvenserna av att de har ansvaret för lönebildningen och därmed kan komma åt könsorättvisorna på arbetsmarknaden.
– Det är dags att ställa krav på parterna att inte könsdiskriminera! Det är uppenbart att de hittills inte tagit lönediskrimineringen på allvar, sa Camilla Sköld Jansson.
– Arbetsgivarnas fantasi när det gäller sätt att utnyttja kvinnor som reservarbetskraft är det inte något fel på. Deltid, springvikariat och timanställningar är betydligt vanligare i kvinnodominerade yrken, menade Camilla Sköld Jansson. Men man kan även efterfråga mer engagemang från fackligt håll, inte minst från de manligt dominerade förbunden.
– Rätt till heltid är en politisk fråga som skulle göra att kvinnor får samma rättigheter till heltidsarbete som männen. Parterna borde också, tillsammans med staten, utforma en överenskommelse med konkreta tidsbestämda mål för att eliminera könsrelaterade löneskillnader.
Camilla Sköld Jansson talade också om att det är viktigt att ta ett helhetsgrepp på frågan, och att även politiker, som arbetsgivare i kommuner och landsting, har ett ansvar.
Vänsterpartiet har i flera budgetförhandlingar krävt – och också fått igenom – mer resurser till den offentliga sektorn. Nu är det dags att politikerna skapar styrmedel så att resurser också används till att avskaffar de könsrelaterade löneskillnader som finns inom offentlig sektor.
Jonas, 20, tror inte att det går att skydda en demokrati genom övervakning
Den senaste tiden har några partier i den svenska riksdagen arbetat på att driva igenom ett förslag angående omfattande möjligheter att övervaka medborgarna i landet.
Detta inte helt olikt den amerikanska ”Patriot Act” som har gett myndigheterna i USA en större möjlighet till övervakning av sina invånare.
Lagförslaget innebär att polisen och säkerhetstjänsten ska få möjlighet att övervaka allt från enskilda människor till tidningsredaktioner om den går igenom som den ser ut i nuläget.
Genom att inskränka friheten för Sveriges medborgare så kan vi säkerligen förhindra vissa terrordåd.
Däremot har vi gjort terroristernas bomber överflödiga genom att själva utföra det de vill åstadkomma. Vi väljer att inskränka vår frihet och demokrati i rädsla för bomber under förevändningen att vi skyddar just vår demokrati.
Frågan är dock varför vår justitieminister har drivit denna fråga så hårt?
Det som på svenska brukar kallas FN:s deklaration för mänskliga rättigheter slår i artikel 12 fast att ”Ingen får utsättas för godtycklig inblandning i privatliv, familj, hem eller korrespondens”. Detta skall tolkas som att varje individ har rätt till en privat sfär som står över samhällets behov.
Varför har vi då politiker i detta land som aktivt arbetar för att bryta mot detta?
Skulle en bomb detonera i Stockholm skulle det vara en tragedi men på vilket sätt skulle det skada den demokrati vi har? Nej det skulle den givetvis inte göra, däremot är lagar som dessa ett hotar demokratin.
Det brukar anföras att har man inget att dölja så har man inget att frukta.
Även fast jag inte har något att dölja skulle jag aldrig drömma om att låta mina grannar stå och kolla in genom mitt fönster bara för att se till att jag inte döljer något.
Just nu är Thomas Bodström ett betydligt större hot mot den svenska demokratin än Usama bin Ladin.
Inför Världsbankens och IMF:s möte i Washington den kommande helgen riktas hård kritik mot de båda organisationerna från den svenska biståndsorganisationen Forum Syd.
”Folkrörelser världen över har länge kritiserat IMF:s krav på skuldsatta länder”, konstaterar Forum Syds generalsekreterare Inger Björk i dag i en debattartikel i Aftonbladet.
”På pappret bestämmer skuldsatta länder själva över sin ekonomiska politik. Kraven som Världsbanken och IMF ställer i sina låneavtal ska hämtas från ländernas egna fattigdomsstrategier. Men i praktiken har IMF i land efter land villkorat sina lån med långtgående krav på nedskärningar inom offentlig sektor och privatiseringar av statliga företag.
Inger Björk menar att fattiga länder, för att uppnå millenniemålen, måste ges utrymme att satsa på utbildning och sjukvård. Dessutom måste fattiga länder själva tillåtas att bestämma över sin ekonomiska politik. Inger Björk kritiserar även Sveriges stöd för IMF:s ochVärldsbankens krav och det faktum att svenskt bistånd är kopplat till att mottagarländerna uppfyller IMF:s krav:
I debatten kring Centerpartiets förslag att slopa LAS för unga saknas problemställning utifrån EU:s direktiv om diskrimineringslagstiftning av ålder. En prejudicerande EG-dom fastställer detta.
År 2000 antog EU:s ministerråd med stöd av artikel 13 i EG-fördraget direktiv 2000/78/EG som ingår i EU:s nya ”antidiskrimineringspaket” där även ett handlingsprogram mot diskriminering ingår. Direktivet avser likabehandling i arbetslivet och behandlar diskriminering på grund av religion (eller övertygelse), funktionshinder, sexuell läggning samt ålder – både hög som låg utan närmare definition. Genomförandet skall ha skett senast 2006 och det är av den orsaken som regeringens tillsatta diskrimineringskommitté kom med sitt slutbetänkande för några veckor sedan, dock något försenat. Vad vi kan utläsa av den utredningen är inte om det blir en ny diskrimineringsgrund avseende ålder, utan när.
Maud Olofsson (C) blåste i valtrumpeten på DN debatt den 3 februari och menade att problemet med att våra ungdomar inte kommer ut på arbetsmarknaden är att företagen inte vågar anställa dem beroende på ett alltför starkt anställningsskydd – med andra ord skall rädslan vara stor att fastna med personal som är omöjlig att sägas upp. Maud föreslog utan omsvep att man helt enkelt skall ställa alla arbetsföra under 26 år utanför LAS eller som hon själv uttryckte det: ”Slopa LAS för unga”. Ett speciellt ungdomsavtal skall ge arbetsgivaren rätt att säga upp ungdomar med omedelbar verkan och på så sätt få företagen att våga anställa igen. Huruvida detta rent politiskt är rätt eller fel tänker jag inte här disputera i – det gör andra så bra – frågan är om det juridiskt överhuvudtaget är möjligt.
Målet ”Werner Mangold mot Rüdiger Helm” i EG-rätten 2005 är hittills den enda rättsliga dom som slutligen har testat EG:s direktiv om åldersdiskriminering. Målet byggde på den tyska anställningsskyddslagen (Teilzeit- und Befristungsgesetzes) som undantar arbetstagare fyllda 52 år från gängse visstidslagar och ger arbetsgivare närapå obegränsad rätt att tidsbegränsa anställningsavtal. Artikel 6 i EG-direktivet om likabehandling i arbetslivet, pekar på möjligheten till undantag som kan åberopas i samband med exempelvis arbetsmarknadspolitiska åtgärder om: ”särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål”. Vem som helst kan förstå att en sådan laginstruktion leder till tolkningsproblematik.
EG-domstolen tog proportionalitetsprincipen i anspråk vilket innebär att det vid varje undantag från en individuell rättighet skall göras en enskild bedömning mellan principen för likabehandling och de krav som det eftersträvande målet är förenat med. Detta för att bestämma huruvida den tyska undantagsregeln kunde stödja sig på artikel 6 eller inte. Man fastslog också att lagen mot diskriminering på grund av ålder ses som ”en allmän rättsprincip i gemenskapsrätten” vilket visar vilken viktsten lagen skall vägas med. Sammanfattningsvis ansåg man att denna tidsbegränsade anställning inte hade en objektiv grund till nationell bestämmelse då den medför att arbetstagare fyllda 52 år kan erbjudas ett i princip obegränsat antal tidsbegränsade anställningar innan de går i pension. EG-rätten fastslog därför att den tyska regeln strider mot det allmänna likabehandlingsdirektivets förbud mot åldersdiskriminering.
Likheten med den tyska undantagsregeln i anställningsskyddslagen och det föreslagna svenska undantaget är slående. Det väcker en viss förundran att denna lagpraxis inte ens har diskuterats i debatten efter Centerns utspel. Lika förunderligt är det också att Centerns rådgivare inte låter sin partiledare servas med uppenbara och självklara fakta som torde föranleda en något mindre driftig framtoning i förslaget.
Det har också visat sig att förslaget i sin grund bygger på ett liknande förslag från den sittande regeringen i Frankrike. I likhet med Sverige har inte heller Frankrike någon lag mot åldersdiskriminering. Men liksom Sverige är också Frankrike en medlem av Europeiska unionen. Diskussionen borde följaktligen spricka upp även där.
En djupare analys och diskussion om Centerns förslag faktiskt bryter mot EG-direktivets första artikel hade varit intressant för att inte säga grundläggande och nödvändig – själva idén faller platt till marken om den inte går att omsätta i praktiken, vilket borde tala för sig själv. Speciellt när det handlar om pragmatiska vallöften.
David Liljeros, Student på P-programmet i Göteborg