Alltså jag börjar bli rejält trött på den här hetsen nu. Gång på gång misstänkliggörs organiserat förändringsarbete – partipolitiskt engagemang i synnerhet. Som om människor som formulerat en politisk åsikt per automatik har sluga baktankar. Alldeles särskilt om det är en samhällskritisk position man försöker hävda.

Egentligen är det ju lätt att förstå vad det handlar om. Förändring av samhällets grundläggande strukturer skulle missgynna de rika och mäktiga. Ifrågasättande, insatta, engagerande och sammanslutna medborgare är ett hot mot dem som idag sitter på maktpositioner och direktörslöner. Därför har överklassen allt att vinna på att politiskt arbete beskrivs som suspekt. Eller i vart fall gammaldags, verkningslöst och tråkigt.

Politiska företrädare från alla håll talar om att valdeltagandet måste öka. Men få tycks vara särskilt intresserade av att det politiska engagemanget eller organiseringsgraden ska öka. För högern fungerar ett amerikaniserat politiskt system med feta kampanjbudgetar, mängder av ballonger, annonstavlor, tv-reklam och avlönade flygbladsutdelare lika bra. Ett propagandamaskineri byggt på pengar som kan sättas igång vart fjärde år. ”Politiker” får feta arvoden – ”vanligt folk” avlägger sin röst och ska sen hålla käften.

Ihopgrötningen av de politiska partierna och bilden av politik som om det handlade om en enorm anställningsprocess eller ett sällskapsspel (Vilka är bäst lämpade för ministerjobben? Jag väljer den blå gubben och du kan ta den röda!) fördjupar klyftan mellan ”politiker” och ”vanligt folk”. I själva verket kan ju politiker faktiskt vara ganska vanliga. I de allra flesta fallen handlar det inte om något konstigare än att människor använder en del av sin fritid till att försöka förändra sin vardag tillsammans med andra. Man går på möten och fixar aktiviteter. I Hem och Skola, Idrottsföreningen, fackklubben, Naturskyddsföreningen eller sitt parti. Eller kanske engagerar man sig på flera håll samtidigt.

Idag läser jag i Svenskan att folkpartiet är upprörda för att personerna som porträtteras på LO:s valaffischer ”framställs som vanliga LO-medlemmar” när det i själva verket är så att tre av de nio är ”politiker” på fritiden. De tycker att det är vilseledande och ohederligt. WTF??!! Kan inte en ”vanlig LO-medlem” vara med i ett parti eller gå på politiska möten eller?

Nog vet jag att det finns gott om LO-medlemmar som inte är sossar (jag är en av dem). Men vem fan är så dum att den inte fattar att de som ställer upp i ett valmaterial där det står att man ska rösta med socialdemokraterna själva är sossar? Vad är det spektakulära i det?

Jag blir så jäkla trött på den här hetsen, det känns ända in på kroppen. För det de angriper är den politiska kampens kärna: människors rätt och möjlighet att organisera sig och i konkret handlig själva försöka förändra sina liv till det bättre.

Skrivet av: Tora Breitholtz

//Rolf Henriksson

EU och Sverige fattade den 10 april det unika beslutet att straffa en i god demokratisk ordning tillkommen regering för förbrytelser som denna regering inte begått.

I det skändliga beslutet som medför mycket allvarliga konsekvenser för det palestinska folkets välfärd deltog Sverige utan protester.

För sannolikt första gången i arabvärldens historia har nyligen helt fria demokratiska val förekommit i Palestina. Hamas vann valet och har bildat regering.
Redan innan Hamasregeringen hann säga ett ord om sin politik var omvärlden, inklusive EU och därmed Sverige, genast beredd att ställa krav på hur man skulle behandla den nya regeringen, bland annat i fråga om fortsatt ekonomiskt stöd.
Kraven var ett formellt och omedelbart erkännande av Israel, avstående från allt våld och tillämpning av redan ingångna avtal.

När det gäller erkännandefrågan är det viktigt påpeka att Sverige hittills alltid intagit ståndpunkten att en stat aldrig kan tvingas att formellt erkänna en annan stats regering eller en annan
stat.

Jag har personligen dussintals gånger varit med om att besluta att tills vidare inte fatta beslut om erkännande. Sverige har alltid ansett att erkännande inte är någon internationellt rättslig skyldighet utan ett politiskt avgörande i det enskilda fallet.

Däremot ansåg vi att kontakter med vederbörande icke erkända regeringar eller stater var fullt möjliga, ofta önskvärda.
De ledde i normalfallet till en process som slutade med att vi de facto, genom till exempel handelsavtal, lämnade erkännande, så småningom följt av diplomatiska förbindelser etcetera.
Nu kräver vi, med bortseende från vår tidigare principiella ståndpunkt, att den nya regeringen i Palestina omedelbart och formellt erkänner Israel, väl vetande att detta av uppenbara politiska skäl för närvarande inte är möjligt för Hamas att acceptera.

Vi möjliggör för Israel att använda situationen till att, som en ledande israelisk politiker med sällsynt cynism uttryckte saken, sätta palestinierna på ”en välbehövlig diet”, alltså att svälta
dem till döds eller åtminstone till total underkastelse.

Det kan tilläggas att många stater ännu icke erkänt Israel, däribland Saudiarabien och Marocko. Jordanien och Egypten gjorde det först efter långvariga förhandlingar.
Är det självklart att Sverige genom sitt medlemskap och agerande i EU ska gå Israels ärenden? Regeringen kanske anser detta, men inte många andra svenskar.
Vore det inte naturligare att se tiden an och notera vad Hamas i regeringsställning – vilket är ett annat Hamas än den kämpande befrielseorganisationen – säger och gör?

Vad vi bör uppmärksamma är exempelvis om den nya regeringen visar vilja att fullfölja det tekniska samarbetet med israeliska myndigheter om vatten, avlopp och vägar med mera, om den demobiliserar sina milismän och om den principiellt ansluter sig till den arabiska Beirutddeklarationen om israeliskt tillbakadragande mot hela världens erkännande av Israel och garantier för landets säkerhet.
Svaret på dessa frågor har vi inte än.

Angående det villkorslösa kravet
på avstående från allt våld måste frågan ställas om ett sådant krav har stöd i folkrätten som Sverige i alla andra fall säger sig följa och stödja.

Svaret på den frågan är att folkrätten ger uttrycklig rätt till en ockuperad befolkning att under vissa förutsättningar även med våld bekämpa en ockupationsmakts militära anläggningar. Detta bekräftades uttryckligen i de anvisningar som under kriget delades ut till hela svenska folket.
Och vi vände oss inte heller mot motståndsrörelsens angrepp på den tyska ockupationsmakten under kriget i Norge, Danmark och Frankrike. Vi godkände och i många fall stödde dem.

Ska vi nu kräva av Hamas att uttryckligen och totalt förbinda sig att inte utöva en folkrättslig rättighet? Märkas bör i sammanhanget att Hamas sedan något år iakttagit vapenstillestånd.

EU:s ansvar är stort. Om EU fortsätter på den inslagna vägen och bestraffar Hamas för synder den nya regeringen inte begått tar man ansvaret för en radikalisering av Hamas och ett återupptagande av den väpnade
kampen.
Kanske vi bör betänka att vi och EU i stort sett tycks ha glömt bort att Israel systematiskt och oupphörligt kränker folkrätten och ett stort antal FN-resolutioner.
Enligt svenska regeringens egen uppfattning är själva ockupationen olaglig, alla bosättningarna olagliga, kollektiva bestraffningar olagliga och muren olaglig.

Även den svenska regeringen måste rimligen känna avsky inför de outsägliga lidanden och förödmjukelser som palestinierna dagligen utsätts för av ockupanterna.

Mest vedervärdig är den praxis som Israels regering dagligen ägnar sig åt; att genom beskjutning från luften mörda palestinska ledare i Gaza och på Västbanken, alltså så kallade extrajudicial killings.
Ska vi tycka att dessa mord är OK ur rättslig och humanitär synpunkt, till skillnad från de av oss med rätta fördömda palestinska självmordsbombningarna begångna av enskilda palestinska enskilda eller grupper?

Eller ska vi ställa krav även på Israel? De flesta svenskar tycker nog det även om de vet att israeliska
regeringen, som har oreserverat stöd från USA, helt struntar i alla påpekanden från utlandet.
Den har uppenbarligen inte en tanke på något återtåg utan planerar för fortsatt fullständig kontroll av alla ockuperade områden. Någon fredsprocess är det inte längre tal.

Om den svenska regeringen har någon ståndpunkt i de folkrättsliga frågorna bör den inte bara framviskas i något sammanträdesrum i Bryssel. Den måste uttryckas klart och offentligt.

Vi är naturligtvis bundna av lojaliteten i EU, men vi bör erinra oss att vår utrikes- och säkerhetspolitik har som motiv – i själva verket det enda offentligt angivna – att den ger oss ökad handlingsfrihet.

Hur vore det om Sverige någon gång vågade använda denna handlingsfrihet?

SVERKER ÅSTRÖM
UD:s kabinettssekreterare 1972-1977

//Rolf Henriksson

– En blågul protesttröja mot sexhandeln ska på något magisk sätt bekämpa prostitutionen.
När JämO, Claes Borgström, föreslog en bojkott av fotbolls VM för att visa att Sverige tar ställning mot prostitutionen så fick han inte precis stöd för sitt förslag. Den värsta kommentaren kom från före detta fotbollproffset Glenn Hysén: – En bojkott är fjantig. Han framstår som en jävla idiot, den där mesen JämO. Att använda idrotten för det här är fel väg att gå, säger den gamle Liverpoolspelaren till Aftonbladet. Svenska fotbollsförbundets ordförande, Lars-Åke Lagrell, tycker att Claes Borgström är en opportunist.
Kanske lösningen som socialdemokratiska kvinnoförbundet erbjöd några timmar senare var mindre “mesigt”. Däremot var det ett perfekt exempel på opportunism. S-kvinnorna med rojalisten Nalin Pekgul i spetsen började trycka fotbollströjor. På något magiskt sätt skulle dessa “protesttröjor” bekämpa prostitutionen. På tröjorna stod det “Football Yes Prostitution No”.
Nästa dag, den 5 april, kunde man se på Aftonbladets hemsida politikerna Thomas Bodström, Maud Olofsson, Göran Hägglund, Bosse Ringholm och Jens Orback i de magiska protesttröjorna. Aftonbladets Elisabeth Marmorstein skriver “Politiker tvekar inte att ta ställning mot sexhandeln”. Man undrar på vilket sätt de här tröjorna kommer hjälpa offren för prostitutionen?
– Fotbollsspelarna är idoler och de kan göra en viktig insats genom att vara tydliga med att prostitution och människohandel inte är okej, säger förbundssekreteraren för S-kvinnorna, Ann-Christin Furustrand, till Aftonbladet.
Det är mycket sorgligt att se hur man förenklar denna allvarliga problem. Några människor ska ta tröjor på sig och så är problemet borta ur världen. Var det så svenska politiker tog ställning mot apartheidregimen i Sydafrika? Tog man på sig tröjor med texten “South Africa Yes Apartheid No”? De magiska tröjorna som S-kvinnorna har skapat har räddat en hel del politiker från förödmjukelse. Nu kan många politiker ta ställning mot prostitution utan att göra någonting alls. Man kan undra varför S-kvinnorna började trycka tröjor just när JämO kommit med en förslag som var mycket orginellt och fullt av kraft? Efter att de magiska tröjorna kommit ut har debatten om bojkott av fotbolls-VM försvunnit.
Den 4 april, samma dag som tröjorna kom ut så argumenterade frilansjournalisten Jonas Hållén i Metros kolumn för att man skulle bojkotta OS i Kina 2008 eftersom “Kina är idag ett hopkok av hänsynslös rovdriftskapitalism och socialistisk diktatur”. Den stackaren lever kvar i fornstora dar då Olof Palme demonstrerade mot Vietnamkriget. Från och med nu kommer socialdemokraterna protestera med kepsar och tröjor.

Denna artikel har tidigare publicerats på Manas hemsida: https://www.uppmana.nu/content/view/3702/2/

//Rolf Henriksson

Ryssland kommer omedelbart att ge bistånd till den palestinska myndigheten. Till skillnad från EU och USA som blockerat stöd till den Hamasledda myndigheten anser Ryssland att det ekonomiska biståndet måste fortsätta.

Det var i ett telefonsamtal mellan utrikesminister Sergej Lavrov och palestinske presidenten Mahmoud Abbas som löftet om omedelbar ekonomisk hjälp gavs.

Ryssland har tidigare kritiserat de länder som avbrutit sitt stöd till den Hamasledda myndigheten. Detta eftersom Hamas vägrar erkänna Israels rätt till existens och också tidigare stämplats som en terroristorganisation.

Tidigt officiellt besök
Ryssland har en annan ståndpunkt och företrädare från Hamasregeringen har varit i Moskva på officiellt besök i början av mars. Ryssland kräver också att Hamas erkänner staten Israel och följer ingångna fredsavtal. Men är emot en ekonomisk blockad för att tvinga fram sådana beslut i Hamas.

Om det finns någon baktanke med det ryska beslutet så kan det ha att göra med Iran. Iran har också lovat ökat ekonomiskt bistånd till Hamas och kontakterna mellan Hamas och Iran anses mycket goda.

Kompromiss med Iran
Kanske försöker Ryssland via Hamas nå en kompromiss med Iran när det gäller den pågående konflikten om Irans kärnenergiprogram.

President Abbas, som tillhör Fatah, har varnat för en total kollaps i den palestinska myndigheten sedan stora delar av biståndet stoppats. Han välkomnar det ryska beslutet att ge omedelbart bistånd.

Maria Persson Löfgren, Moskva
[email protected]

//BertilP