Medellönen för anställda födda i utlandet är i genomsnitt 2 000 kronor lägre än för anställda i födda i Sverige. Det går inte att utesluta att detta till viss del beror på lönediskriminering, men i en ny LO-rapport finner man att det främst beror på klass, yrke, sektor och invandringsår.

– Vi har i tidigare undersökningar kunnat konstatera att invandrare utsätts för diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. De har svårare att komma in på arbetsmarknaden och är ofta överkvalificerade för de jobb de erbjuds. I denna undersökning har vi velat se om invandrare också diskrimineras lönemässigt, säger LOs avtalssekreterare Erland Olauson.

Oavsett födelseland så finns löneskillnader som bland annat beror på vilken klass och vilket yrke eller sektor man arbetar inom. Majoriteten av de anställda som är utlandsfödda har arbetaryrken.

En jämförelse mellan utlandsfödda och svenskfödda arbetare i Sverige visar dessutom att medellönen för de förra var 900 kronor lägre i månaden år 2003. Medellönen för en svenskfödd arbetare var då 18 000 kronor i månaden, medan motsvarande siffra för utlandsfödda arbetare var 17 100 kronor.

Delar man in gruppen utlandsfödda arbetare utifrån vilket decennium de kom till Sverige framträder en delvis annorlunda bild. De arbetare som invandrat på 1990-talet hade en medellön på 16 300 kronor i månaden medan medellönen för de arbetare som immigrerat på 1980-talet och 1970-talet var 17 000 respektive 18 300 kronor i månaden. Därmed var medellönen 300 kronor högre för de arbetare som invandrat under 1970-talet än för svenskfödda arbetare.

Detta samband är inte lika tydligt i gruppen tjänstemän. Medellönen är då högst bland dem som invandrat 1990 eller senare, men detta samband visar sig endast gälla för dem som är födda i Norden samt Västeuropa och OECD-länderna.

– Att lönen stiger och utjämnas med tiden inom arbetaryrkena visar att våra kollektivavtal motverkar lönediskriminering på grund av födelseland. Detta är naturligtvis bra för dem som har kommit in och etablerat sig på arbetsmarknaden. Den stora frågan vi måste ta uti med är hur utlandsfödda ska ges samma möjligheter till alla delar av arbetsmarknaden som svenskfödda. Då handlar det inte bara om rätten till ett jobb utan också om rätten till ett jobb som motsvarar ens kvalifikationer, säger Erland Olauson och pekar på att många utlandsfödda har kvalifikationer som överstiger de jobb de erbjuds.

För mer information kontakta LOs pressinformation
//Bengt Eriksson

Medlemsmötet den 23/4 är flyttat till Folkets Hus, Konferensrum 1, ingång från Göteborgsvägen.
Tiden är den samma.
Detta på grund av avloppsproblem i partilokalen.

Diskussionsträffen i partilokalen tisdag 18/4 kl 18.00 ÄR INSTÄLLD. Detta p g a problem med vattenläcka i lokalen som gör den obrukbar.

NY TID OCH PLATS BLIR:  Folkets Hus,  konferensrum 4, ingång från Göteborgsvägen 11, både den 25 och den 27 april, klockan 18.00 båda dagarna.
Tack Bertil !!

EU och Sverige fattade den 10 april det unika beslutet att straffa en i god demokratisk ordning tillkommen regering för förbrytelser som denna regering inte begått.

I det skändliga beslutet som medför mycket allvarliga konsekvenser för det palestinska folkets välfärd deltog Sverige utan protester.

För sannolikt första gången i arabvärldens historia har nyligen helt fria demokratiska val förekommit i Palestina. Hamas vann valet och har bildat regering.
Redan innan Hamasregeringen hann säga ett ord om sin politik var omvärlden, inklusive EU och därmed Sverige, genast beredd att ställa krav på hur man skulle behandla den nya regeringen, bland annat i fråga om fortsatt ekonomiskt stöd.
Kraven var ett formellt och omedelbart erkännande av Israel, avstående från allt våld och tillämpning av redan ingångna avtal.

När det gäller erkännandefrågan är det viktigt påpeka att Sverige hittills alltid intagit ståndpunkten att en stat aldrig kan tvingas att formellt erkänna en annan stats regering eller en annan
stat.

Jag har personligen dussintals gånger varit med om att besluta att tills vidare inte fatta beslut om erkännande. Sverige har alltid ansett att erkännande inte är någon internationellt rättslig skyldighet utan ett politiskt avgörande i det enskilda fallet.

Däremot ansåg vi att kontakter med vederbörande icke erkända regeringar eller stater var fullt möjliga, ofta önskvärda.
De ledde i normalfallet till en process som slutade med att vi de facto, genom till exempel handelsavtal, lämnade erkännande, så småningom följt av diplomatiska förbindelser etcetera.
Nu kräver vi, med bortseende från vår tidigare principiella ståndpunkt, att den nya regeringen i Palestina omedelbart och formellt erkänner Israel, väl vetande att detta av uppenbara politiska skäl för närvarande inte är möjligt för Hamas att acceptera.

Vi möjliggör för Israel att använda situationen till att, som en ledande israelisk politiker med sällsynt cynism uttryckte saken, sätta palestinierna på ”en välbehövlig diet”, alltså att svälta
dem till döds eller åtminstone till total underkastelse.

Det kan tilläggas att många stater ännu icke erkänt Israel, däribland Saudiarabien och Marocko. Jordanien och Egypten gjorde det först efter långvariga förhandlingar.
Är det självklart att Sverige genom sitt medlemskap och agerande i EU ska gå Israels ärenden? Regeringen kanske anser detta, men inte många andra svenskar.
Vore det inte naturligare att se tiden an och notera vad Hamas i regeringsställning – vilket är ett annat Hamas än den kämpande befrielseorganisationen – säger och gör?

Vad vi bör uppmärksamma är exempelvis om den nya regeringen visar vilja att fullfölja det tekniska samarbetet med israeliska myndigheter om vatten, avlopp och vägar med mera, om den demobiliserar sina milismän och om den principiellt ansluter sig till den arabiska Beirutddeklarationen om israeliskt tillbakadragande mot hela världens erkännande av Israel och garantier för landets säkerhet.
Svaret på dessa frågor har vi inte än.

Angående det villkorslösa kravet
på avstående från allt våld måste frågan ställas om ett sådant krav har stöd i folkrätten som Sverige i alla andra fall säger sig följa och stödja.

Svaret på den frågan är att folkrätten ger uttrycklig rätt till en ockuperad befolkning att under vissa förutsättningar även med våld bekämpa en ockupationsmakts militära anläggningar. Detta bekräftades uttryckligen i de anvisningar som under kriget delades ut till hela svenska folket.
Och vi vände oss inte heller mot motståndsrörelsens angrepp på den tyska ockupationsmakten under kriget i Norge, Danmark och Frankrike. Vi godkände och i många fall stödde dem.

Ska vi nu kräva av Hamas att uttryckligen och totalt förbinda sig att inte utöva en folkrättslig rättighet? Märkas bör i sammanhanget att Hamas sedan något år iakttagit vapenstillestånd.

EU:s ansvar är stort. Om EU fortsätter på den inslagna vägen och bestraffar Hamas för synder den nya regeringen inte begått tar man ansvaret för en radikalisering av Hamas och ett återupptagande av den väpnade
kampen.
Kanske vi bör betänka att vi och EU i stort sett tycks ha glömt bort att Israel systematiskt och oupphörligt kränker folkrätten och ett stort antal FN-resolutioner.
Enligt svenska regeringens egen uppfattning är själva ockupationen olaglig, alla bosättningarna olagliga, kollektiva bestraffningar olagliga och muren olaglig.

Även den svenska regeringen måste rimligen känna avsky inför de outsägliga lidanden och förödmjukelser som palestinierna dagligen utsätts för av ockupanterna.

Mest vedervärdig är den praxis som Israels regering dagligen ägnar sig åt; att genom beskjutning från luften mörda palestinska ledare i Gaza och på Västbanken, alltså så kallade extrajudicial killings.
Ska vi tycka att dessa mord är OK ur rättslig och humanitär synpunkt, till skillnad från de av oss med rätta fördömda palestinska självmordsbombningarna begångna av enskilda palestinska enskilda eller grupper?

Eller ska vi ställa krav även på Israel? De flesta svenskar tycker nog det även om de vet att israeliska
regeringen, som har oreserverat stöd från USA, helt struntar i alla påpekanden från utlandet.
Den har uppenbarligen inte en tanke på något återtåg utan planerar för fortsatt fullständig kontroll av alla ockuperade områden. Någon fredsprocess är det inte längre tal.

Om den svenska regeringen har någon ståndpunkt i de folkrättsliga frågorna bör den inte bara framviskas i något sammanträdesrum i Bryssel. Den måste uttryckas klart och offentligt.

Vi är naturligtvis bundna av lojaliteten i EU, men vi bör erinra oss att vår utrikes- och säkerhetspolitik har som motiv – i själva verket det enda offentligt angivna – att den ger oss ökad handlingsfrihet.

Hur vore det om Sverige någon gång vågade använda denna handlingsfrihet?

SVERKER ÅSTRÖM
UD:s kabinettssekreterare 1972-1977

//Rolf Henriksson