I världens låglönefabriker regerar antifackliga arbetsgivare, långa arbetstider och en livsfarlig brist på säkerhet. Men de internationella företagen har en svag punkt: varumärket. Rapporten ”Den globala fabriken” visar att media, fackligt arbete och konsumentaktioner kan tvinga företagen att ta ett socialt ansvar.

Bakom rapporten, som granskar arbetsvillkoren på fabriker i låglöneländer, står Rena Kläder, Fair Trade Center, Swedwatch och Forum Syd. ”Den globala fabriken” studerar företag som bryter mot sina egna etiska regler men berättar också om förbättringar, strider som förts och anmärkningsvärda resultat.
– Bokens budskap är att belysa hur globala varor produceras. Hur de anställda långt bort exploateras och fackliga rättigheter ignoreras. Men också att globaliseringen ger nya verktyg till dem som jobbar för bättre villkor, säger Mats Wingborg, som sammanställt texterna.
– Jag är övertygad om att fler blir engagerade när de ser att det hjälper. Företagen ser tydligt hur viktigt det är att ta ansvar för produktionen. Det internationella engagemanget kommer att bli större.
Han berättar att det finns tydliga exempel på att företagen påverkas. En svensk företagsledare sade 1967 att ”man måste respektera lagarna i utlandet” när militären i Liberia gick in för att bryta en strejk.
– Ett sådant uttalande är omöjligt i dag, tror Wingborg.

En del företag gör kosmetiska förändringar för att skydda sitt varumärke. Därför räcker det inte med etiska granskningar och uppförandekoder. Bäst är om lokala fackliga organisationer kan kontrollerar att förändringarna verkligen genomförs. Om det inte är möjligt finns alternativet att ge utbildning till de anställda och ha någon form av oberoende kontroll. Bäst går det när de anställda får medverka vid förändringar.
– Företagens kontrollsystem blir en konstgjord andning i brist på fackföreningar, säger Elenore Kanter på UD:s sekretariat för globalt ansvar. Hon menar att människor har blivit mer medvetna och att skillnaden syns.
– I dag skriver Dagens Industris ledarsida att företag måste respektera etiska krav, berättar hon.
Kanter menar att företagen tjänar på bättre arbetsförhållanden.
– Vi har sett ett omvänt förhållande där längre arbetstider ger lägre produktivitet. Företag ber produktionsledet att berätta sanningen så de kan lösa problemen i stället för att dölja dem, säger hon.

Dåliga arbetsvillkor är ett komplicerat problem, och det är inte bara företag utan även stater som inte gör sitt jobb. Ofta finns en långtgående lagstiftning men ingen kapacitet eller vilja att efterleva den, av oro för att företagen ska sluta investera i landet.
Elenore Kanter menar att det alltid är samma globala företagsnamn som dyker upp i debatten, även om de egentligen bara står för en liten del av produktionen.
– Vi måste nå även de andra företagen som har legat i skuggan av de stora märkena, påpekar hon.
Miriam Löwenstein

//BertilP

Nyliberalerna trampar upp takten i den borgerliga kulturtidskriften Neos andra nummer. Redaktören Peter Wennblad orkar inte ens göra omskrivningar för hur fint det vore att kunna ha statligt subventionerad hemhjälp, han konstaterar att det är billigare – och bättre för honom – utan skattsedel.
Men han har lite samvetskval, stackars Peter. Är det kanske så att hans invandrade städerskor lider av att skura hans skitiga toalett? Känner de sig utnyttjade av honom och hans familj och deras högre ekonomiska status?

I ”Myten om den olyckliga pigan” går han till botten med sina farhågor. Som, såklart, visar sig vara helt fel.
För i Peters hem är städhjälpen inte bara en svart-arbetande invandrad kvinna, hon är också en sann människovän som bara vill ”bistå en jäktad storstadsfamilj och samtidigt tjäna lite extra pengar”.
Hon intygar och övertalar Peter att han inte gör något fel och visar sig dessutom vara en jäkel på marknadsekonomi: ”om du bara betala 50 kronor i timme, då jag går till den som betalar mera. Då du förlorar, förstår du mig?”
Slutsats: den enda som har problem med svarta pigor är artikelförfattaren själv, eftersom samhället lärt honom att känna skam inför dem.
Frågor som pensionsinbetalningar, arbetsskadeersättning och sjuk-dito behandlas inte alls och i P1 hävdar artikelförfattaren att eftersom hans städhjälp inte bekymrar sig över den saken behöver inte han heller göra det. Vi är alla fria och jämlika individer på liberalismens världshav.
Slutet gott, allting gott, således.
AH

//BertilP

När den nya asyllagen kom, verkade den stämma in perfekt på familjen Tejic. Gömda barnfamiljer som fått en stark knytning till Sverige skulle få stanna. Men familjen skickas tillbaka – sju år efter att den lämnade Kosovo.

Familjen Tejic har bott i Sverige i tre år. Migrationsverket tycker att en bilresa till svenska ambassaden i Oslo gör att familjen inte varit i Sverige tillräckligt länge. Familjen måste ha varit i Sverige i en ”sammanhängade” tid, alltså utan avbrott, på två år. Resan till Oslo tog åtta timmar. Nu får familjen Tejic inte stanna i Sverige.
John van Dinther är pastor i familjens kyrka, som bildat en stödgrupp.
– Det vi tycker är så orättvist är att Migrationsverket inte tagit hänsyn till helhetsbilden, trots att det är meningen med den nya lagstiftningen – assimilering, hur länge de varit här, hur barnen mår.
Migrationsverket har riktat in sig på en enda liten paragraf, menar van Dinther, nämligen att familjen inte varit i Sverige en ”sammanhängande” tid av två år.
Med sina två barn, då fyra respektive ett år gamla, flydde Zoran och Tatjana Tejic från Kosovo-kriget i april 1999. Pappan vägrade värnplikt i den jugoslaviska armén.

Sju år sedan
De flydde till Ungern och bodde där under fängelselika förhållanden i ett flyktingläger. Flyktinglägret blev outhärdligt och familjen flydde Ungern, för att söka asyl i Sverige februari 2003. De fick avslag. Om familjen återvände till Serbien-Montenegro, riskerade Zoran fängelse i upp till 20 år. Familjen Tejic valde att gå under jorden. Nu har de fyra i långa perioder bott i ett litet källarrrum utan fönster, dusch eller toalett.
Familjens livlina har varit barnens skola, vännerna, kyrkan och sonens fotbollsframgångar. Eftersom det är sju år sedan familjen lämnade Serbien-Montenegro har barnen förlorat kontakten med landet.
Den nya asyllagen ingav stort hopp för familjen Tejic. De passade in perfekt i det som var en av avsikterna med den nya lagen – att gömda barnfamiljer som fått en stark anknytning till Sverige skulle få stanna.
Men Tejic fick avslag från Migrationsverket.

”Moment 22”
– På torsdag (läs: idag) ska vi lämna in ny ansökan, säger John van Dinther. Men de har redan sagt att de inte kommer med ett nytt beslut. När vi har talat med migrationsminister Barbro Holmberg så hänvisar hon till Migrationsverkets tolkning, när vi talar med Migrationsverket säger de att de har en dålig lagskrivning att jobba med. Så det är ett moment 22.
– Lagens avsikt är ju en allmän amnesti för barnfamiljer som varit här länge, säger van Dinther.

Namninsamling
Familjen Tejic vore en typ av prejudikat, menar han.
– Det finns ett antal familjer som råtts av sina advokater att besöka Norge, för att söka asyl på nytt på svenska abassaden.
Det går inte att söka asyl i Sverige inom landets gränser. Därför åkte familjen Tejic till Norge för ett och ett halvt år sedan. Resan utanför Sveriges gränser tog åtta timmar. Barnen är idag sju och ett halvt respektive tio och ett halvt år gamla. Stödgruppen har startat en namninsamling, som på två veckor samlade nästan 3.000 namn. I veckan toppas insamlingen med en stödmanifestation på Sergels torg i Stockholm. van Dinther hoppas på att få in sammanlagt 5.000 namn.
– Men vi kommer inte att sluta utan fortsätta. Det finns en stor upprördhet bland folk.
Avslaget har förödande konsekvenser för familjen, menar stödgruppen.

Lena Malmberg

//BertilP

Gör försäkring av socialförsäkringen!
– Det är i dag ingen riktig ordning på hur de avgifter som är tänkta att finansiera sjukförsäkringen används….
Socialdepartementet
Socialförsäkringsutredningen S 2004:08

Gör försäkring av socialförsäkringen!

– Det är i dag ingen riktig ordning på hur de avgifter som är tänkta att finansiera sjukförsäkringen används. När de försäkrade och arbetsmarknadens parter inser att ”försäkringen” har stora likheter med bidragssystem, går vi miste om många av de fördelar som en riktig socialförsäkring har.

Så beskriver Anna Hedborg bakgrunden till skriften ”Sjukförsäkring på egna ben”, som Socialförsäkringsutredningen publicerar i dag. I skriften argumenteras för att en viktig förändring för att göra försäkring av sjukförsäkringen vore att se till att premieinkomsterna (i form av de sjukförsäkringsavgifter som betalas av arbetsgivare och egna företagare) täcker sjukförsäkringens utgifter – och ingenting annat.

Om sjukförsäkringen måste stå på egna ben finansiellt, blir det mer naturligt att i sjukförsäkringen väga samman försäkringstagarnas dubbla egenintresse – dels en generös försäkring som förebygger problem och hjälper drabbade att komma i arbete igen, dels en billig och prisvärd försäkring som inte betalar ut pengar i onödan.