-Vad avser statsrådet Åsa Thorstensson göra för att de hotade järnvägslinjerna, som t.ex. Bohusbanans sträcka Smedberg- Strömstad, inte skall läggas ner utan tvärtom utvecklas och vara en del av ett hållbart transportsystem med minskade utsläpp som följd? frågar Wiwi-Anne i sin interpellation.

Interpellation till infrastrukturminister Åsa Thorstensson

Nedläggning av Bohusbanans sträcka Smedberg-Strömstad och andra hotade järnvägssträckor 

Larmrapporterna om klimatförändringarna kommer nu slag i slag. Enligt Världsbankens förre chefsekonom Nicholas Sterns utredning kommer klimatförändringarna, om vi inte stoppar dem nu, att kosta lika mycket som båda världskrigen tillsammans, göra 200 miljoner människor hemlösa och utrota två av fem djurarter. Det går dock fortfarande att påverka hur stora effekterna av klimatförändringarna blir och hur snabbt de kommer. För detta behövs det många åtgärder och vi måste agera nu. Det är av avgörande betydelse att vi agerar snabbt och kraftfullt i klimatfrågan under de kommande 10-20 åren.

Att minska utsläppen från transportsektorn är den kanske största utmaningen för Sverige. Riksdagen har fastlagt att utsläppen av koldioxid från transporter i Sverige 2010 bör ha stabiliserats på 1990 års nivå, men istället har utsläppen ökat med 9 procent. Och prognoser visar att det kommer ske en ökning med 2 procent per år.

Vi vill se ett transportsystem som är ekologiskt hållbart. Det betyder bl.a. att vi måste få fler transporter av gods och människor att flytta från vägtrafik till järnväg och kollektivtrafik. Det är även helt i linje med riksdagens transportpolitiska mål God miljö, som innebär att transportsystemet ska bidra till att miljökvalitetsmålen uppnås. För att göra tågtrafik attraktivt krävs en viss kvalité när det gäller standard, tillgänglighet och punktlighet.

Enligt Banverket räcker dock inte de medel som staten aviserat till underhåll av vissa lågtrafikerade järnvägbanor och om inte mer medel tillskjuts måste sannolikt 17 järnvägssträckor att läggas ned på grund av bristande anslag till underhåll. På tio stycken av dessa äger ingen trafik alls rum för närvarande. På fem av dessa går det något enstaka tåg per dag, men på två stycken går det något mer trafik t.ex. på Bohusbanans sträcka Smedberg- Strömstad. Underhållet på sträckan beräknas upphöra 2010. Istället för att lägga ner sträckan borde hela Bohusbanan moderniseras och utvecklas, så att den blir konkurrenskraftig gentemot E6.

Bohusbanan skall fungera i det moderna kommunikationssamhället – inte vara en museijärnväg ifrån 1905. Det bör gå lika snabbt att ta sig fram på järnväg som med buss eller bil. Hastigheten måste upp och det innebär kanske att man rätar ut kurvor. Om godstrafiken skall öka med lastbil på tåg kanske banvallen måste förstärkas.

En upprustning av stationsområdena är också viktig. Kliver man av tåget i Skee känns det som om man förflyttats till 1950-talsfilmen "En man klev av tåget". Om man står på den mörka Skee station och väntar på ett tåg som är försenat finns ingen information att få om tåget skall komma eller inte, och inte heller något telefonnummer man kan ringa från sin mobil för att få information. Miljön är totalt avvisande till presumtiva passagerare och vem vill ta tåget då?

Även om dessa banor idag är lågtrafikerade är det ett stort resursslöseri att avskaffa redan befintlig infrastruktur. Istället borde vi se värdet av att försöka utnyttja en infrastruktur som vi redan har betalat för. Den största investeringen är redan genomförd i och med att banan finns där. Vi behöver ett ekologiskt hållbart transportsystem och här utgör järnvägen ett modernt, effektivt och miljövänligt sätt att förflytta både gods och människor på. Att i det läget göra sig av med järnvägskapacitet är helt fel väg att gå.

Men istället för att skjuta till mer pengar till järnvägen vill regeringen i sin budgetproposition minska resurserna på järnvägen. Regeringen gör en nedskärning av banunderhållet med 160 miljoner kronor jämfört med det beräknade beloppet som den tidigare regeringen hade avsatt i budgeten 2006. Vi avvisar detta förhållningssätt och återför dessa 160 miljoner kronor i vårt budgetförslag. Neddragningen av Banverkets anslag av banhållning med 160 miljoner är kanske början på den inslagna vägen att prioritera vägtrafik framför järnväg. Vi ser på detta med stor oro.

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till neddragningar av Banverkets anslag. Vi föreslår att det avsätts 1 000 miljoner kronor under 5 år, för att säkerställa att Bohusbanans sträcka Smedberg – Strömstad samt de andra hotade banorna inte läggs ned. Det betyder 200 miljoner kr varje år.

Vänsterpartiet föreslår dessutom att det under kommande treårsperiod avsätts 2 250 miljoner kronor till ökat banunderhåll, vilket är tänkt att minska förseningarna och höja kvalitén på tågtrafiken. För år 2007 betyder det att anslaget höjs med 500 miljoner kronor. Sammanlagt vill vi avsätta 3,3 miljarder kronor mer än regeringen till järnvägstrafiken, vilket skulle dels rädda de hotade järnvägssträckorna men även förbättra tågtrafiken så att det blir mer fördelaktigt att välja tåget för bilen.

Frågor:

1. Hur tänker statsrådet Åsa Thorstensson agera för att järnvägstrafiken skall öka och inte minska, som en del av Sveriges politik för att minska utsläppen av växthusgaser?

2. Vad avser statsrådet Åsa Thorstensson göra för att de hotade järnvägslinjerna, som t.ex. Bohusbanans sträcka Smedberg- Strömstad, inte skall läggas ner utan tvärtom utvecklas och vara en del av ett hållbart transportsystem med minskade utsläpp som följd?

Wiwi-Anne Johansson (v)
Ledamot av Miljö- och jordbruksutskottet

Telefon 08 786 57 12
Mobil 0705 76 45 76
Sveriges Riksdag
100 12  Stockholm
[email protected]

Inlagd av Rolf Henriksson

Arbetslivsinstitutet (Ali) ska omgående läggas ned – redan den 1 juli 2007 kommer all verksamhet att upphöra. Förvisso en liten detalj i högeralliansens första budget, men likväl en symbol för det systemskifte som nu rullar på.

 Arbetslivsinstitutet arbetar med forskning om arbetslivets villkor, bland annat om arbetsskador, stress, anställningsförhållanden och ohälsa i arbetslivet. Dessutom används dessa nya kunskaper om hur arbetslivet sliter ut människor av dem som arbetar med arbetsmiljöfrågor. Genom utbildningsinsatser knöts forskning och arbetsliv samman.

Arbetslivsinstitutets forskningsresultat gav en helt annan bild av samhället än den som borgerliga tyckare och opinionsbildare sprider i sina alster. Det väckte ont blod. Följaktligen jublar nu ledarskribenter på borgerliga ledarsidor för att dessa kunniga och alternativa röster tystnar. Peter Wolodarski skrev (DN 18/10 -06) att nedläggningen av Ali var ett av de mest »oväntade och välkomna beskeden« i budgeten. Han gladdes över att det skulle ändra »värderingsklimatet«. »På kort sikt betyder det inte så mycket, men efter några år påverkas debatten, forskningen och det offentliga samtalet.«

I ett samhälle med bedövande borgerlig medial övervikt ska således kritiska röster långsamt strypas. Med tanke på att moderaterna och folkpartiet helt vill avveckla presstödet, samt att man redan nu planerar för förändringar av public service – är det oroväckande. Vad är yttrandefriheten värd om endast marknadens röster får tala?
På så vis följer systemskiftet den logik som i övrigt präglar högeralliansens taktik: att tala väl om den svenska modellen i retoriken, men i praktisk politik långsamt krossa den. Sällan har skillnaden mellan vältalig retorik och verklig politik varit större än när man läser högeralliansens första budget.

Maktbalansen på arbetsmarknaden kommer kraftigt att förskjutas till kapitalets fördel. Försämringarna av a-kassan, neddragningar på arbetsmiljöverket och neddragningarna på arbetsmarknadspolitiken där cirka 60 000 ska kastas ut i öppen arbetslöshet har ett tydligt syfte: att pressa ned löner och skapa utrymme för en låglönemarknad i den privata tjänstesektorn. Detta förstärks av alla skattesubventioner till hushållsnära tjänster. De som kan stå emot detta är löntagarnas organisationer. Följaktligen fördyras medlemskap i a-kassan och facket, vilket syftar till att försvaga den samhällskraft som kan stå emot.

Försämringarna av socialförsäkringarna syftar till att stimulera fram fler privata lösningar, där de som löper störst risk också ska få betala mer. De som jobbar inom arbetaryrken och löper störst risk för att bli utsliten, långtidssjukskriven eller arbetslös får betala mest. På sikt kommer detta att slå sönder det solidariska kitt som är en av grunderna för den svenska modellen.

En omfattande privatiseringsvåg väntar genom slopandet av stopplagarna. Sjukhus ska säljas till marknaden och det ska bli tillåtet att gå före i kön om man har privata sjukförsäkringar. Statliga företag ska privatiseras för 50 miljarder per år. Slopade stöd till bostadsbyggande, samt planerade utförsäljningar av allmännyttan kommer att förändra den sociala bostadspolitiken i grunden.

En del personer som jag träffar säger att de inte förstod att detta skulle hända. Men allt det här gick ju alliansen till val på. Förvisso under en smart retorik, men ingen väljare kan säga att de inget visste. Andra hävdar fortfarande att inget av detta kommer att ske – att det är konspiratoriskt och felaktigt. Till dem vill jag åter citera DN:s marknadsliberale skribent Peter Wolodarski: »Fredrik Reinfeldt vann makten genom att stjäla retoriken och argument från sina politiska motståndare. Nu vrider han samhället i tydlig borgerlig riktning. Det går långsamt men det går framåt.«

Stefan Carlén är ordförande i Föreningen Ordfront

Inlagd av Rolf Henriksson

Den borgerliga regeringen föreslår att privata vårdbolag ska få ta över våra sjukhus. Men det svenska folket tycker inte som regeringen. Enligt en Sifo-undersökning som vänsterpartiet genomförde i valrörelsen, anser 53 procent att det är fel med vinstdrivande privata företag i vården. Endast 32 procent tycker att det är rätt.

Inlagd  av Rolf Henriksson

”Israel är Mellanösterns enda demokrati” är kanske ett av de mest utslitna påståendena på vårt lands ledarsidor. Information som står i strid med bilden av Israel som demokratins förkämpe slås konsekvent undan, ofta med anklagelser om ”terroristkrameri” och antisemitism.

 Men runtom i världen höjs nu allt fler röster för att världen måste ändra sitt förhållningssätt till Israel. I sin nya bok ”Palestine: Peace not apartheid” säger Nobelpristagaren och före detta amerikanske presidenten Jimmy Carter det som varit omöjligt att hävda i den svenska debatten: att Israel blir mer och mer av ett apartheidsamhälle. FN:s rapportör för Palestina, sydafrikanen John Dugard, säger att ”många aspekter av den israeliska ockupationen överträffar apartheidregimen”. Jerusalems lutheranske biskop Munib Younan och den israeliska MR-organisationen B’tselem väljer likaså att brännmärka den israeliska oc- kupationen som en form av apartheid.
  
  Jag besökte själv Västbanken för en månad sedan och slogs av den enorma omfattningen på de israeliska byggprojekten i de ockuperade områdena. Projekt med ett syfte: att särskilja palestinierna från de 440 000 israeliska bosättarna. Carter beskriver Västbanken som ett spindelnät, där israeliska vägar och muren styckat upp Västbanken i små isolerade enheter, inte olika de bantustans som Sydafrika skapade för den svarta befolkningen. Palestinierna lever som fångar, skriver han.
  Ett stort antal av de nybyggda vägarna är avstängda för palestinier – där färdas bosättarna i bussar för ”Israelis only”. I Jerusalem visar vägljusen rött längre tid vid infarts-vägarna från de palestinska områdena, för att försvåra för palestinierna att röra sig inom sin egen stad.
  
  I Jerusalem är de israeliska invånarnas medelinkomst åtta gånger högre än palestiniernas. Samtidigt betalar palestinierna en högre andel av sin inkomst i skatt. Trots det avsätts bara en bråkdel av stadens budget för de palestinska områdena. Skolor, vägarbeten och sophämtning finns inte i östra Jerusalem. ”Den enda samhällsservice som de många palestinierna får är att de israeliska myndigheterna river deras hem”, framhåller Israeli Committee Against House Demolotions.
  Det är dags att kalla Israel vid dess rätta namn. Israel är i dag att betrakta som en ny apart-heidstat.
  Omvärlden lyckades bryta ner apart-heidsystemet i Sydafrika genom att isolera regimen och stödja ANC och andra krafter som kämpade inom landet. Nu är det hög tid att vi står upp för demokrati och mänskliga rättigheter även i Palestina. Ett första steg borde vara att EU häver sitt gynnsamma handelsavtal med Israel och att Sverige bryter sitt omfattande militära samarbete med landet.
  Men om regeringen menar allvar med att ”Sveriges utrikespolitik ska förena engagemanget för internationellt samarbete med en tydlig röst för demokrati och de mänskliga rättigheterna” är det dags att damma av den strategi som besegrade apartheidregimen i Sydafrika. Det är dags för en kulturell och idrottslig bojkott av Israel. Det är
orimligt att en apartheidstat deltar på lika villkor i idrottstävlingar och kulturella utbyten. Därför kräver vänsterpartiet nu att Israel avstängs från alla internationella idrottsevenemang. Svenska idrottare ska inte delta i samma tävlingar som israeler så länge som apartheidsystemet fortsätter. Sverige bör dessutom kräva att Israel slängs ut från Melodifestivalen, Eurovision Song Contest. Ett land som bedriver omfattande etnisk diskriminering hör inte hemma i de sammanhangen.
  
  Det är inte en slump att det nu höjs allt fler och allt starkare röster mot Israels apartheidregim. På sistone har Israel skärpt förtrycket, i skydd av den medieskugga som uppstått efter Hamas valseger i Palestina. På område efter område lämnar Israel det försvarbara bakom sig och träder in på en väg där de bara förtjänar fördömanden.

Hans Linde 27 år Göteborg riksdagsledamot v

Inlagd av Rolf Henriksson