Den borgerliga regeringen föreslår att privata vårdbolag ska få ta över våra sjukhus. Men det svenska folket tycker inte som regeringen. Enligt en Sifo-undersökning som vänsterpartiet genomförde i valrörelsen, anser 53 procent att det är fel med vinstdrivande privata företag i vården. Endast 32 procent tycker att det är rätt.

Inlagd  av Rolf Henriksson

”Israel är Mellanösterns enda demokrati” är kanske ett av de mest utslitna påståendena på vårt lands ledarsidor. Information som står i strid med bilden av Israel som demokratins förkämpe slås konsekvent undan, ofta med anklagelser om ”terroristkrameri” och antisemitism.

 Men runtom i världen höjs nu allt fler röster för att världen måste ändra sitt förhållningssätt till Israel. I sin nya bok ”Palestine: Peace not apartheid” säger Nobelpristagaren och före detta amerikanske presidenten Jimmy Carter det som varit omöjligt att hävda i den svenska debatten: att Israel blir mer och mer av ett apartheidsamhälle. FN:s rapportör för Palestina, sydafrikanen John Dugard, säger att ”många aspekter av den israeliska ockupationen överträffar apartheidregimen”. Jerusalems lutheranske biskop Munib Younan och den israeliska MR-organisationen B’tselem väljer likaså att brännmärka den israeliska oc- kupationen som en form av apartheid.
  
  Jag besökte själv Västbanken för en månad sedan och slogs av den enorma omfattningen på de israeliska byggprojekten i de ockuperade områdena. Projekt med ett syfte: att särskilja palestinierna från de 440 000 israeliska bosättarna. Carter beskriver Västbanken som ett spindelnät, där israeliska vägar och muren styckat upp Västbanken i små isolerade enheter, inte olika de bantustans som Sydafrika skapade för den svarta befolkningen. Palestinierna lever som fångar, skriver han.
  Ett stort antal av de nybyggda vägarna är avstängda för palestinier – där färdas bosättarna i bussar för ”Israelis only”. I Jerusalem visar vägljusen rött längre tid vid infarts-vägarna från de palestinska områdena, för att försvåra för palestinierna att röra sig inom sin egen stad.
  
  I Jerusalem är de israeliska invånarnas medelinkomst åtta gånger högre än palestiniernas. Samtidigt betalar palestinierna en högre andel av sin inkomst i skatt. Trots det avsätts bara en bråkdel av stadens budget för de palestinska områdena. Skolor, vägarbeten och sophämtning finns inte i östra Jerusalem. ”Den enda samhällsservice som de många palestinierna får är att de israeliska myndigheterna river deras hem”, framhåller Israeli Committee Against House Demolotions.
  Det är dags att kalla Israel vid dess rätta namn. Israel är i dag att betrakta som en ny apart-heidstat.
  Omvärlden lyckades bryta ner apart-heidsystemet i Sydafrika genom att isolera regimen och stödja ANC och andra krafter som kämpade inom landet. Nu är det hög tid att vi står upp för demokrati och mänskliga rättigheter även i Palestina. Ett första steg borde vara att EU häver sitt gynnsamma handelsavtal med Israel och att Sverige bryter sitt omfattande militära samarbete med landet.
  Men om regeringen menar allvar med att ”Sveriges utrikespolitik ska förena engagemanget för internationellt samarbete med en tydlig röst för demokrati och de mänskliga rättigheterna” är det dags att damma av den strategi som besegrade apartheidregimen i Sydafrika. Det är dags för en kulturell och idrottslig bojkott av Israel. Det är
orimligt att en apartheidstat deltar på lika villkor i idrottstävlingar och kulturella utbyten. Därför kräver vänsterpartiet nu att Israel avstängs från alla internationella idrottsevenemang. Svenska idrottare ska inte delta i samma tävlingar som israeler så länge som apartheidsystemet fortsätter. Sverige bör dessutom kräva att Israel slängs ut från Melodifestivalen, Eurovision Song Contest. Ett land som bedriver omfattande etnisk diskriminering hör inte hemma i de sammanhangen.
  
  Det är inte en slump att det nu höjs allt fler och allt starkare röster mot Israels apartheidregim. På sistone har Israel skärpt förtrycket, i skydd av den medieskugga som uppstått efter Hamas valseger i Palestina. På område efter område lämnar Israel det försvarbara bakom sig och träder in på en väg där de bara förtjänar fördömanden.

Hans Linde 27 år Göteborg riksdagsledamot v

Inlagd av Rolf Henriksson

Israel har länge varken dementerat eller bekräftat påståenden om att landet skulle inneha kärnvapen.

 Men i en teveintervju som sändes i tysk teve den 11 december nämnde premiärminister Ehud Olmert som exempel på ansvarstagande kärnvapenstater ”USA, Frankrike, Ryssland – och Israel”. Israels regering dementerar att uttalandet skulle vara resultat av en policyförändring och politiska bedömare spekulerar i om Olmert helt enkelt råkat försäga sig. Uttalandet vållade dock omedelbart starka reaktioner i Israel – på båda sidor av den politiska skalan. Högerpolitikern Yuval Steinitz krävde Olmerts avgång eftersom han inte ”kan hålla tungan i styr kring känsliga säkerhetsfrågor”, rapporterar Ekot. Även fredsarkitekten Yossi Beilin menar att Olmert borde lämna makten.

Martin Halldin

Inlagd av Rolf Henriksson

Det var meningen att EU:s nya kemikalielagstiftning – Reach – skulle skydda oss från de tiotusentals kemiska ämnen som släpps ut på marknaden och i miljön. Vi behövde ett paraply. Men det blev ett durkslag, skriver EU-parlamentariker Jens Holm (v).

 Det var en revolutionerande, övergripande lag. Det var en modig lag, som på en gång försökte ta kontroll över alla de kemikalier som idag sprids utan att någon vet hur farliga de är.
Jag skriver var. För i åtta år har hundratals, kanske tusentals, heltidsarbetande lobbyister betalda av kemikalieindustrin fokuserat på Reach. De har ägnat sig att urholka Reach. Åt att förtala, försena, förstöra Reach.
De lyckades väl. EU-parlamentariker, ministrar och diplomater har fjäskats för och hotats. Middagar och luncher har serverats. Bjudresor har arrangerats. Framför allt har skräckscenarier målats upp. Om industrin skulle bli tvungen att själva ta ansvar för sina produkters säkerhet så skulle miljoner människor bli arbetslösa. I alla fall enligt studier betalda av industrin.
För det var det som Reach ville. Ämnen som säljs på marknaden skulle kontrolleras, så de inte är giftiga. Inte ger barn cancer. Innan det är för sent. Men nej, för svårt, dyrt, omöjligt, byråkratiskt, orättvist, stackars industrin! lät klagosångerna.

En blåsig torsdagskväll i november kom EU-parlamentets större partigrupper till slut överens med ministerrådet. Industrins seger är förkrossande. Kraven på att undersöka om ämnen är giftiga blir mycket låga. Mycket giftiga ämnen som orsakar cancer och kromosomskador ska få fortsätta användas – även om det finns ersättningar som är mindre farliga.
Inför omröstningen i EU-parlamentet imorgon den 13 december vill jag säga två saker till alla er som har motarbetat Reach. Alla ni som förstört Reach, för pengar, makt, tjänster och gentjänster, för karriären. Ni chefer på tyska kemijätten BASF, ni lobbyister för kemikalieindustrin, ni diplomater i EU-korridorerna som gått kemikalieindustrins ärenden.
För det första vill jag erkänna inför er att jag tvivlar själv ibland. Kunde jag ha gjort mer för att rädda Reach? Detta var vår generations stora chans att ta kontrollen över de giftiga ämnen som sprids i miljön, i oss, i våra barn. Som ger cancer, missbildningar, barnlöshet, hjärnskador, allergier.
För det andra vill jag att ni ska veta att jag är djupt frustrerad inför mitt barn, för att hon kanske blir sjuk en dag för att jag inte lyckades bättre i min kamp mot er. För att hon kanske blir sjuk av alla kemikalier som kommer att fortsätta spridas i hennes mat, leksaker och kläder, i hennes omgivning och i hennes kropp.

Jag har ännu ett litet hopp kvar inför omröstningen i EU-parlamentet imorgon. Det enda som kan rädda en stark lagstiftning nu är en kraftig omsvängning bland EU-parlamentarikerna. De skulle till exempel kunna stödja vänstergruppens och de grönas förslag om ett starkt Reach.
Det kräver att ett stort antal parlamentariker röstar för sitt samvete. Även om de då måste rösta emot sin partigrupps vilja. Sådan är situationen för de svenska ledamöterna från moderaterna, centerpartiet, kristdemokraterna, folkpartiet och socialdemokraterna, som alla är med i partigrupper som har gått med på att erodera Reach.
Jag hoppas att detta mod finns.

Jens Holm (v), EU-parlamentariker, ansvarig för Reach i parlamentets vänstergrupp GUE/NGL

Inlagd av Rolf Henriksson