Medlemsmötet den 23/4 är flyttat till Folkets Hus, Konferensrum 1, ingång från Göteborgsvägen.
Tiden är den samma.
Detta på grund av avloppsproblem i partilokalen.

EU och Sverige fattade den 10 april det unika beslutet att straffa en i god demokratisk ordning tillkommen regering för förbrytelser som denna regering inte begått.

I det skändliga beslutet som medför mycket allvarliga konsekvenser för det palestinska folkets välfärd deltog Sverige utan protester.

För sannolikt första gången i arabvärldens historia har nyligen helt fria demokratiska val förekommit i Palestina. Hamas vann valet och har bildat regering.
Redan innan Hamasregeringen hann säga ett ord om sin politik var omvärlden, inklusive EU och därmed Sverige, genast beredd att ställa krav på hur man skulle behandla den nya regeringen, bland annat i fråga om fortsatt ekonomiskt stöd.
Kraven var ett formellt och omedelbart erkännande av Israel, avstående från allt våld och tillämpning av redan ingångna avtal.

När det gäller erkännandefrågan är det viktigt påpeka att Sverige hittills alltid intagit ståndpunkten att en stat aldrig kan tvingas att formellt erkänna en annan stats regering eller en annan
stat.

Jag har personligen dussintals gånger varit med om att besluta att tills vidare inte fatta beslut om erkännande. Sverige har alltid ansett att erkännande inte är någon internationellt rättslig skyldighet utan ett politiskt avgörande i det enskilda fallet.

Däremot ansåg vi att kontakter med vederbörande icke erkända regeringar eller stater var fullt möjliga, ofta önskvärda.
De ledde i normalfallet till en process som slutade med att vi de facto, genom till exempel handelsavtal, lämnade erkännande, så småningom följt av diplomatiska förbindelser etcetera.
Nu kräver vi, med bortseende från vår tidigare principiella ståndpunkt, att den nya regeringen i Palestina omedelbart och formellt erkänner Israel, väl vetande att detta av uppenbara politiska skäl för närvarande inte är möjligt för Hamas att acceptera.

Vi möjliggör för Israel att använda situationen till att, som en ledande israelisk politiker med sällsynt cynism uttryckte saken, sätta palestinierna på ”en välbehövlig diet”, alltså att svälta
dem till döds eller åtminstone till total underkastelse.

Det kan tilläggas att många stater ännu icke erkänt Israel, däribland Saudiarabien och Marocko. Jordanien och Egypten gjorde det först efter långvariga förhandlingar.
Är det självklart att Sverige genom sitt medlemskap och agerande i EU ska gå Israels ärenden? Regeringen kanske anser detta, men inte många andra svenskar.
Vore det inte naturligare att se tiden an och notera vad Hamas i regeringsställning – vilket är ett annat Hamas än den kämpande befrielseorganisationen – säger och gör?

Vad vi bör uppmärksamma är exempelvis om den nya regeringen visar vilja att fullfölja det tekniska samarbetet med israeliska myndigheter om vatten, avlopp och vägar med mera, om den demobiliserar sina milismän och om den principiellt ansluter sig till den arabiska Beirutddeklarationen om israeliskt tillbakadragande mot hela världens erkännande av Israel och garantier för landets säkerhet.
Svaret på dessa frågor har vi inte än.

Angående det villkorslösa kravet
på avstående från allt våld måste frågan ställas om ett sådant krav har stöd i folkrätten som Sverige i alla andra fall säger sig följa och stödja.

Svaret på den frågan är att folkrätten ger uttrycklig rätt till en ockuperad befolkning att under vissa förutsättningar även med våld bekämpa en ockupationsmakts militära anläggningar. Detta bekräftades uttryckligen i de anvisningar som under kriget delades ut till hela svenska folket.
Och vi vände oss inte heller mot motståndsrörelsens angrepp på den tyska ockupationsmakten under kriget i Norge, Danmark och Frankrike. Vi godkände och i många fall stödde dem.

Ska vi nu kräva av Hamas att uttryckligen och totalt förbinda sig att inte utöva en folkrättslig rättighet? Märkas bör i sammanhanget att Hamas sedan något år iakttagit vapenstillestånd.

EU:s ansvar är stort. Om EU fortsätter på den inslagna vägen och bestraffar Hamas för synder den nya regeringen inte begått tar man ansvaret för en radikalisering av Hamas och ett återupptagande av den väpnade
kampen.
Kanske vi bör betänka att vi och EU i stort sett tycks ha glömt bort att Israel systematiskt och oupphörligt kränker folkrätten och ett stort antal FN-resolutioner.
Enligt svenska regeringens egen uppfattning är själva ockupationen olaglig, alla bosättningarna olagliga, kollektiva bestraffningar olagliga och muren olaglig.

Även den svenska regeringen måste rimligen känna avsky inför de outsägliga lidanden och förödmjukelser som palestinierna dagligen utsätts för av ockupanterna.

Mest vedervärdig är den praxis som Israels regering dagligen ägnar sig åt; att genom beskjutning från luften mörda palestinska ledare i Gaza och på Västbanken, alltså så kallade extrajudicial killings.
Ska vi tycka att dessa mord är OK ur rättslig och humanitär synpunkt, till skillnad från de av oss med rätta fördömda palestinska självmordsbombningarna begångna av enskilda palestinska enskilda eller grupper?

Eller ska vi ställa krav även på Israel? De flesta svenskar tycker nog det även om de vet att israeliska
regeringen, som har oreserverat stöd från USA, helt struntar i alla påpekanden från utlandet.
Den har uppenbarligen inte en tanke på något återtåg utan planerar för fortsatt fullständig kontroll av alla ockuperade områden. Någon fredsprocess är det inte längre tal.

Om den svenska regeringen har någon ståndpunkt i de folkrättsliga frågorna bör den inte bara framviskas i något sammanträdesrum i Bryssel. Den måste uttryckas klart och offentligt.

Vi är naturligtvis bundna av lojaliteten i EU, men vi bör erinra oss att vår utrikes- och säkerhetspolitik har som motiv – i själva verket det enda offentligt angivna – att den ger oss ökad handlingsfrihet.

Hur vore det om Sverige någon gång vågade använda denna handlingsfrihet?

SVERKER ÅSTRÖM
UD:s kabinettssekreterare 1972-1977

//Rolf Henriksson

Femton års ”övergång till kapitalismen” räcker mer än väl för att bedöma hur kapitalistiska politiker, privatiseringar, den fria marknadens politik och med flera ingrepp har fungerat och återverkat på ekonomi, samhälle och välstånd för folket.

Under kommunismen kontrollerade det offentliga ekonomiska beslut och nationens tillgångar. Sedan 15 år tillbaka har nästan all basindustri, energi, gruvdrift, kommunikationer, infrastruktur och partihandel antingen tagits över av europeiska och amerikanska multinationella bolag och maffiamiljardärer eller också lagts ned. Detta har lett till massarbetslöshet och tillfälliga jobb, relativ stagnation, omfattande utflyttning av företag och kapitalflykt med hjälp av illegala överföringar och tvätt av pengar, liksom utplundring av tillgångar.

I Polen har varvet i Gdansk, där fackföreningen Solidaritet såg dagens ljus, stängts och är idag ett museum. Den officiella arbetslöshetssiffran ligger på över 20 procent (Financial Times, 21-22 februari 2004) och har så varit under större delen av årtiondet. Ytterligare 30 procent har lågavlönade ”jobb” i prostitution, smuggling, knarkhandel, loppmarknader, gatuhandel och underjordisk ekonomi. Förhållandena är likartade eller ännu värre i Bulgarien, Rumänien, Lettland och Östtyskland. Den genomsnittliga realtillväxten per capita under de senaste 15 åren ligger långt under den föregående 15-årsperioden med kommunism (i synnerhet om vi också räknar in hälsovård, utbildning, subventionerade bostäder och pensioner).

Levnadsstandarden har rasat
Vidare har de ekonomiska klyftorna vuxit pyramidalt. I toppen sitter 1 procent av befolkningen på 80 procent av alla privatägda tillgångar och över 50 procent av inkomsterna, under det att 50 procent eller mer lever under fattigdomsstrecket. I det gamla Sovjetunionen, särskilt i de södra och centralasiatiska republikerna, till exempel Armenien, Georgien och Uzbekistan, har levnadsstandarden rasat med 80 procent, nära en fjärdedel av befolkningen har flyttat ut eller står på bar backe, och industrier, statskassor och energikällor har plundrats. Vetenskap, hälsovård och utbildning har praktiskt taget smulats sönder. I Armenien minskade antalet forskare från 20.000 år 1990 till 5.000 fem år senare, och nedgången fortsätter (National Geographic, mars 2004). Från att ha varit Sovjetunionens högteknologiska centrum är Armenien idag ett land som styrs av kriminella ligor, där de flesta människor lever utan centralvärme och elektricitet.

I Ryssland är förödelsen och den ekonomiska tillbakagången om möjligt ännu värre. I mitten av 90-talet levde över hälften av befolkningen (en ännu större andel i utkanterna av Moskva och Sankt Petersburg) i fattigdom, och alltfler människor blev hemlösa, samtidigt som den offentliga hälsovården och utbildningen kollapsade. Aldrig någonsin i modern fredstid har ett land gått tillbaka så snabbt och så radikalt som det kapitalistiska Ryssland. Ekonomin har ”privatiserats”, vilket innebär att den tagits över av ryska gangsters anförda av åtta miljardärer som fraktat över 200 miljarder dollar ut ur landet, framför allt till banker i New York, Tel Aviv, London och Schweiz. Mord och terror har använts som verktyg åt den ”ekonomiska konkurrenskraften”, när vartenda område inom ekonomi och vetenskap decimerats och skickliga vetenskapsmän i världsklass fått se sina livsviktiga resurser och inkomster strypas.

Minskad livslängd i Ryssland
De som skott sig mest har varit gamla sovjetbyråkrater, maffiabossar, amerikanska och israeliska banker, europeiska markspekulanter, amerikanska imperiebyggare, militärister och multinationella bolag. Presidenterna Bush (d.ä.) och Clinton stod för den politiska och ekonomiska uppbackningen åt Gorbachovs och Jeltsins regimer, som höll uppsikt över utplundringen, med EUs och Israels benägna bistånd. Följden blev arbetslöshet, fattigdom, hopplöshet och en enorm ökning av antalet självmord, psykiska störningar, alkoholism, narkomaner och sjukdomar som var mycket sällsynta på sovjettiden. Livslängden bland ryska män rasade från 64 år under socialismens sista år till 58 år 2003 (Wall Street Journal 2.4.2004), och är alltså kortare än i Bangladesh och 16 år mindre än Kubas 74 år (Kubas officiella statistik från 2002). Bara i Ryssland har övergången till kapitalism lett till att över 15 miljoner dött i förtid, det vill säga dödsfall som inte hade inträffat om livslängden varit densamma som under socialismen). Antalet socialt betingade dödsfall under den framväxande kapitalismen kan jämföras med den värsta perioden under 30-talets utrensningar. Befolkningsexperter förutspår att Rysslands befolkning kommer att krympa med 30 procent under de närmaste årtiondena (Wall Street Journal 2.4.2004).

De värsta följderna av den väststödda ”övergången” till kapitalism kommer vi att uppleva under de närmaste åren. Kapitalismens införande har fullständigt underminerat den offentliga hälso- och sjukvården och lett till en formlig explosion av dödliga infektionssjukdomar som man förr hade god kontroll över. FNs hiv/aids-program UNAIDS har publicerat en uttömmande rapport grundad på erfarenheter i Östeuropa och Centralasien, som slår fast att ”över 1,5 miljoner människor i området är smittade idag (2004) mot 30.000 år 1995, och siffran stiger fortare än någon annanstans” (knappt 10.000 under socialismen). Antalet smittade är ännu högre i den Ryska Federationen, under det att ökningstakten bland ungdomar som vuxit upp under tiden 1998-2004 är bland världens högsta.

Kriminella ligor styr handel och politik
En starkt bidragande faktor till aids-epidemin är de kriminella ligorna i Ryssland, Östeuropa, Balkan och baltländerna, som smugglar heroin och årligen levererar över 200.000 sexslavar till bordeller världen över. Den brutala albanska maffian som opererar med det nyligen ”befriade” Kosovo som bas, kontrollerar en betydande del av heroin- och sexhandeln i Västereuropa och Nordamerika. Enorma mängder heroin som framställs av de USA-stödda krigsherrarna i det ”befriade” Afghanistan, passerar genom ministaterna i det gamla Jugoslavien och väller ut över västeuropeiska marknader. De ”nyemanciperade” oligarkerna i den judiska maffian i Ryssland har stora intressen i handeln med narkotika, illegala vapen, kvinnor och flickor åt sexindustrin och i penningtvätt i USA, Europa och Kanada (Robert Friedman, Red Mafiya, 2000). Maffiamiljardärer har köpt och sålt praktiskt taget samtliga folkvalda politiker och partier i de självutnämnda ”demokratierna i öst”, i ständig informell eller formell samverkan med USAs och Europas underrättelsetjänster.

Ekonomiska och sociala indikatorer belägger entydigt att ”existerande realkapitalism” är avsevärt ogynnsammare än den fulla sysselsättning, måttliga tillväxt och välfärdsstat som fanns under socialisttiden. För den enskilde och hans trygghet i den offentliga och den privata tillvaron, jobb, pension och sparande var det socialistiska systemet en vida säkrare plats att leva på än de maffiakontrollerade kapitalistiska samhällen det ersatts av. Politiskt sett var de kommunistiska staterna vida mottagligare för det arbetande folkets krav, man begränsade inkomstklyftorna i viss mån och diversifierade, industrialiserade och ägde samtliga större näringar. Under kapitalismen har de valda politikerna i de före detta kommunistiska staterna slumpat bort samtliga större näringar åt utländska eller lokala monopol, drivit fram groteska klyftor och struntat i det arbetande folkets behov av hälsovård och sysselsättning. Vad ägandeförhållandena inom massmedia beträffar, så har det statliga monopolet ersatts av utländska eller inhemska monopol som har samma likriktande verkan. Det råder knappast något tvivel om att en objektiv granskning av jämförande fakta från 15 års ”övergång” till kapitalism och den socialistiska 15-årsperioden närmast före ger vid handen att nästan alla indikatorer på livskvalitet var högre under socialisttiden.

Kuba prioriterar arbete och hälsa
Låt oss nu gå till Kuba och göra en jämförelse mellan socialismen i det landet och de nya kapitalistländerna i Ryssland, Östeuropa och Syd- och Centralasien.

Kubas socialism drabbades hårt när Sovjetunionen och Östeuropa gick över till kapitalismen. Industriproduktion och handel rasade med 60 procent, och kubanernas kaloriintag per dag minskade med hälften. Trots det har barnadödligheten på Kuba fortsatt att minska från 11 per 1000 levande födda år 1989 till 6 år 2003 (vilket är bättre än USA). Under det att Ryssland bara avsätter 3,8 procent av sin BNP till offentlig hälso- och sjukvård och 1,5 procent går till privat vård, satsar kubanerna 16,7 procent. Meddellivslängden för män har minskat till 58 år i Ryssland, men har ökat till 74 på det socialistiska Kuba. Medan arbetslösheten stigit till 21 procent i det kapitalistiska Polen, har den krympt till 3 procent på Kuba. I de nya kapitalistländerna härjar knark och kriminella ligor, men Kuba har satt igång utbildningsprogram för arbetslösa ungdomar, som får lön för att lära sig ett yrke och får sedan anställning. Kubas oupphörliga framsteg inom bioteknik och medicin är i världsklass, under det att den vetenskapliga infrastrukturen i de gamla kommunistländerna har brutit samman och vetenskapsmännen har flyttat utomlands eller saknar resurser att arbeta med. Kuba vidmakthåller sin politiska och ekonomiska självständighet, samtidigt som de framväxande kapitalistländerna har blivit USAs militära skyddslingar och ställer legoknektar till USA-imperiets förfogande på Balkan, i Afghanistan och Irak.

Till skillnad från de östeuropéer som jobbar som legoknektar åt USA i tredje världen, så tjänstgör 14.000 kubanska hälsovårdsarbetare i några av de fattigaste områdena i Latinamerika och Afrika i samverkan med flera nationella regeringar som har bett att få del av deras yrkeskunnande. På Haiti verkar över 500 kubanska hälsovårdsarbetare. På Kuba är de flesta näringar offentligägda, men där finns också vissa privata marknader och samägda företag med utländska kapitalintressen. I de före detta kommunistländerna ägs nästan all basindustri av utländska intressen, vilket också är fallet med de flesta massmedia plus ”kulturindustrin”. Kuba har värnat om ett socialt skyddsnät med baslivsmedel, bostäder, hälso- och sjukvård, utbildning och idrott, men i de framväxande kapitalistländerna ser ”marknaden” till att stora massor av arbetslösa och lågavlönade saknar tillgång till en stor del av dessa nyttigheter.

Förebyggande vård mot aids
Jämförande data om ekonomi och samhälle visar att Kubas ”reformerade socialism” har givit vida bättre resultat än den nyinförda kapitalismen i Östeuropa och Ryssland, för att inte tala om Centralasien. Även med hänsyn till de negativa följdverkningarna av krisen i början av 90-talet och den växande turistindustrin på Kuba, så är det moraliska och kulturella klimatet i landet mycket sundare än i någon av de korrumperade och maffia-styrda regimerna. Också vad gäller AIDS ger Kuba den bästa förebyggande och humanaste vården i världen, med gratis mediciner, fri kost och välorganiserade och omfattande hälsovårdsprogram. Där ligger förklaringen till att Kuba har den lägsta hiv-frekvensen i hela u-världen, trots att där finns ett visst mått av turism- och låglönebetingad prostitution.

Debatten om socialism kontra kapitalism fortsätter, eftersom det som kommit efter den sovjetiska socialismen enligt alla betydande indikatorer är mycket sämre. Debatten fortsätter, eftersom Kubas landvinningar är så mycket större och därför att framväxande sociala rörelser i Latinamerika har fått till stånd förändringar i riktning mot självstyre (zapatisterna i Mexiko), mot demokratisering av jordägandet (MST i Brasilien) och kontroll av naturtillgångar (Bolivia), som är vida överlägsna allt som USA-imperialismen och den lokala kapitalismen har att erbjuda. Den framväxande socialismen är en ny skapelse som kombinerar gamla tiders välfärdsstat, Kubas medmänskliga satsningar på social trygget och zapatisternas och MSTs experiment med självstyre. Måtte det gå vägen!

James Petras Pensionerad amerikansk professor, som ägnat en stor del av sin gärning åt Latinamerika.
Översättning: Eva Sjöblom

//Rolf Henriksson

Alltså jag börjar bli rejält trött på den här hetsen nu. Gång på gång misstänkliggörs organiserat förändringsarbete – partipolitiskt engagemang i synnerhet. Som om människor som formulerat en politisk åsikt per automatik har sluga baktankar. Alldeles särskilt om det är en samhällskritisk position man försöker hävda.

Egentligen är det ju lätt att förstå vad det handlar om. Förändring av samhällets grundläggande strukturer skulle missgynna de rika och mäktiga. Ifrågasättande, insatta, engagerande och sammanslutna medborgare är ett hot mot dem som idag sitter på maktpositioner och direktörslöner. Därför har överklassen allt att vinna på att politiskt arbete beskrivs som suspekt. Eller i vart fall gammaldags, verkningslöst och tråkigt.

Politiska företrädare från alla håll talar om att valdeltagandet måste öka. Men få tycks vara särskilt intresserade av att det politiska engagemanget eller organiseringsgraden ska öka. För högern fungerar ett amerikaniserat politiskt system med feta kampanjbudgetar, mängder av ballonger, annonstavlor, tv-reklam och avlönade flygbladsutdelare lika bra. Ett propagandamaskineri byggt på pengar som kan sättas igång vart fjärde år. ”Politiker” får feta arvoden – ”vanligt folk” avlägger sin röst och ska sen hålla käften.

Ihopgrötningen av de politiska partierna och bilden av politik som om det handlade om en enorm anställningsprocess eller ett sällskapsspel (Vilka är bäst lämpade för ministerjobben? Jag väljer den blå gubben och du kan ta den röda!) fördjupar klyftan mellan ”politiker” och ”vanligt folk”. I själva verket kan ju politiker faktiskt vara ganska vanliga. I de allra flesta fallen handlar det inte om något konstigare än att människor använder en del av sin fritid till att försöka förändra sin vardag tillsammans med andra. Man går på möten och fixar aktiviteter. I Hem och Skola, Idrottsföreningen, fackklubben, Naturskyddsföreningen eller sitt parti. Eller kanske engagerar man sig på flera håll samtidigt.

Idag läser jag i Svenskan att folkpartiet är upprörda för att personerna som porträtteras på LO:s valaffischer ”framställs som vanliga LO-medlemmar” när det i själva verket är så att tre av de nio är ”politiker” på fritiden. De tycker att det är vilseledande och ohederligt. WTF??!! Kan inte en ”vanlig LO-medlem” vara med i ett parti eller gå på politiska möten eller?

Nog vet jag att det finns gott om LO-medlemmar som inte är sossar (jag är en av dem). Men vem fan är så dum att den inte fattar att de som ställer upp i ett valmaterial där det står att man ska rösta med socialdemokraterna själva är sossar? Vad är det spektakulära i det?

Jag blir så jäkla trött på den här hetsen, det känns ända in på kroppen. För det de angriper är den politiska kampens kärna: människors rätt och möjlighet att organisera sig och i konkret handlig själva försöka förändra sina liv till det bättre.

Skrivet av: Tora Breitholtz

//Rolf Henriksson